måndag 6 december 2010

Mål och mening

Har handlett min första C-uppsats.

Vilken rolig utmaning.

Min lärarkandidat var så väldigt väldigt duktig! Och jag har lärt mig massor om motivation och lärande.


Här är ett av de citat kandidaten valde. Jag älskade det omedelbart.


Den ene stenhuggaren som ser ganska bekymrad och sliten ut får frågan vad han sysslar med. Han svarar då: ”Jag håller på och hugger dom här jämrans stenarna fyrkantiga.” Den andra stenhuggaren som verkar mer tillfreds får samma fråga. Han svarar: ”Jag är med och bygger en katedral!”


(Ur: Svedberg, L. (2003). Gruppsykologi. Om grupper, organisationer och ledarskap. Lund: Studentlitteratur)


Vilket synsätt vill vi förmedla till våra elever? Vilket synsätt gör att de orkar även när det tar emot?

Retoriska frågor ;o)

Mål och mening ger motivation.

fredag 26 november 2010

Det handlar om kunskap och lärande

Anders Erenius blogg - vi är så löjligt samstämmiga många gånger att det är ett under att vi har så bra diskussioner =)



fredag 12 november 2010

Är vetenskaplighet någonting för lärare?



J A.


Enligt Wedel-Brandt i Jerlang (1999) är det vetenskapliga de erfarenheter som skrivits ner systematiskt och generaliserande. Det som händer i praktiken har fått en mantel av system och jämförelser så att slutsatser kan dras.

Vetenskap ger ytterligare en möjlighet att utveckla praktiken.

Det görs analyser av praktiken och forskaren letar efter uppsättningar av principer, som hänger ihop någorlunda logiskt och motsägelsefritt. Detta görs för att hitta det som är väsentligt i den praktik som studerats.

Dessa teorier blir ramen för den förståelse som behövs för att studera ett fenomen vidare, men även en utgångspunkt för kritik och diskussion av de problem som upptäckts.

Vidare säger Wedel-Brandt i Jerlang (1999) att teori utan praktisk erfarenhet är ointressant. Folkestad (2004) menar att den musikpedagogiska forskningen bör bedriva sina fältstudier där en stor del av det musikaliska lärandet sker, utanför de institutioner som vanligtvis förknippas med musikaliskt lärande.

Wedel-Brandt säger att

praktik utan tanke saknar mening och mål.

Upplevelsen av att teorier inte alls stämmer överens med den praktiska verkligheten kan enligt Wedel-Brandt (Jerlang, 1999) bero på att teorin inte har tillräckligt med underlag från praktiken, det kan också bero på att teorin är gammal och behöver förnyas.

Denna förnyelse är viktigt för att teorier ska vara funktionella. Vissa teorier behöver dock helt förkastas, det är de som inte har byggt en tillräckligt stadig grund. Teorier kan missbrukas, exempelvis när teorin bara ser individen som självständig och ignorerar att individen även påverkas av sin omgivning. Wedel-Brandt i Jerlang, 1999).


Japp, jag den doktorerande läraren Annette tycker vetenskapen berikar och förbättrar min undervisning. För det är eleverna som är målet med min forskning. Att ge barn och ungdomar ännu bättre möjligheter att lyckas med det de vill!!


/Annetteplätte25procentsseminarietextare


måndag 8 november 2010

Kunskap skapas, den avbildas inte




Det är ett konstruktivistiskt antagande att förstå genom fysisk kontakt, det är genom att känna på objekt, att kombinera objekt och se vad som händer man förstår hur världen är konstruerad.

Kunskap kommer ur aktivitet och inte ur avbildning.

Barnet tänker med och genom de intellektuella redskap i form av språkliga uttryck som de stött på och tagit till sig i samspel med andra. (Säljö, 2000, s.67)

Människor lever på kunskap och insikter de lånat från andra.

I ett sådant perspektiv blir läraren som person mycket viktig.

För det vi lärare delar med oss blir en del framtiden för våra elever.


/Annetteplättetänkardrottning

tisdag 2 november 2010

skapandekraft

Jag tror på att låta elever skapa.

För skapandets egen skull därför att kreativitet är en fantastisk egenskap att bära med sig i livet. Och som ett verktyg att befästa kunskap.

Jag citerar här nedan Vygotskij ur fantasi och kreativitet i barndomen s. 83-84

... att lära in andras ord såsom de professionella skådespelarna gör, ord som inte alltid motsvarar barnets förståelse och känsla, är något som bromsar barnets skapande och förvandlar barnet till en av texten och en förmedlare av andras ord. Det är därför som pjäser som skrivits av barnen själva, eller som hittats på och improviseras fram av dem själva under skapandets gång, ligger mycket närare barnens förståelse. Här är det möjligt med de mest olikartade former och nivåer, alltifrån den tidigare förberedda och genomarbetade litterära texten till en lätt antydan om varje roll som barnet sedan under spelets gång genom improvisation måste utveckla till en ny litterär text. Sådana pjäser kommer oundvikligen att bli mer oharmoniska och mindre litterära än färdiga pjäser som skrivits av vuxna författare, med de kommer ha en väldig fördel, genom att de uppstår i de barnsliga skapandets process. Man får inte glömma att grundregeln för barns skapande består däri att man måste se dess värde inte i resultatet, inte i skapandets produkt utan i själva processen.


-----------------------

Nu ska jag skapa mer text till mitt 25%-seminarium... det går trögt. Men det är mitt eget. Jag hoppas att processen är i alla fall minst lika viktigt som resultatet... Så känns det i alla fall nu.


... undrar om alla doktorander tvivlar lika mycket på sin förmåga som jag gör?

Elever i skolan måste få skapa för att lära. Lära för att skapa. Kreativitet är en nyckelkompetens enligt mig, Annette Mars.

/Annetteplättekreativitetsfantast

onsdag 27 oktober 2010

Berättelse

Min mamma läste för mig.
Astrid Lindgrens alla sagor,
om och om igen.

Berättelserna gav mig ordet.

Att läsa för sina barn är fantastiskt.

Jag tror att alla barn behöver berättelser. Jag tror att alla barn behöver läsa och lyssna på berättelser.

Jag tror att alla ungdomar behöver berättelser. Jag tror att alla ungdomar behöver läsa och lyssna på berättelser.

Jag tror att alla vuxna behöver berättelser. Jag tror att alla vuxna behöver läsa och lyssna på berättelser.

Jag tror att om man har ordet så har man en nyckel till lärande.

I begynnelsen var ordet

tisdag 26 oktober 2010

Länge leve örat!


Varför har en del svårare än andra att lära sig texter? Skillnaden kan enligt Säljö (2000) bestå i hur man ser på texten.

Den som är inriktad på att memorera texten kommer att bete sig annorlunda än den som antar att textens innehåll går att förstå.

Vilka texter presenterar vi för eleverna i skolan?

De texter vars innehåll har mening och är möjliga att förstå?

Tilltron till den skrivna textens förträfflighet genomsyrar hela skolan. Varför tycker många i skolan att det vi lär genom ögat är bättre än det vi lär genom örat? Lärare må säga att de inte tycker, eller undervisar så, men om vi tittar på våra elever så tror de att det skriftliga överträffar det muntliga. Någonstans har eleverna fått det ifrån... De gör ju som bekant inte som vi säger, de gör som vi gör... (För övrigt passar detta talesätt mycket bra in i ett sociokulturellt perspektiv)

Nu tänker jag sticka ut hakan när de nationella proven blir allt viktigare i skolan.

Kan man inte bara ta bort alla prov? Talar de om vad eleverna kan? Egentligen?

Talar de inte bara om vad eleven kan presentera på ett papper just vid provtillfället. Eller vad de vågar säga just i det gruppsamtalet.

Säger jag som älskade prov i skolan. Och jag älskade att få betyg, på ALLT! Klart jag gjorde, jag tyckte ju det var lätt, och även om jag inte var bäst ville jag bli bedömd på ett tydligt sätt.

Som lärare funderar jag nu. - Bedömning och kunskap... är de kompisar?

Ps. När jag lyssnar på redovisningar lyssnar jag på det som är rätt, inte det som är fel... jag vill ju veta vad de kan, inte vad de inte kan.

måndag 25 oktober 2010

Får elever försvinna in i lärandeprocesser? Eller kan inte skolan erbjuda det?

Klafkis didaktiska analys

· Vilken betydelse har innehållet för eleverna just nu?

· Vad kan det betyda för dem senare?

· Hur kan detta innehåll struktureras?

· Hur är relationen mellan det särskilda och det allmänna?

· Hur kan innehållet göras intressant?

______________________________________________________________

I en skola som är bunden till tider och schema tycker jag att det är svårt att hinna det som är väsentligt. Nämligen att ta tillvara på när eleverna är inne i en process och låta dem försvinna in i lärandet. Med de 40-minuters lektioner jag har så måste jag sparka dem in i processen och dra dem ut ur den.

För att citera en härlig elev när jag kom till dem fem minuter efter lektionen var över och sa att de måste sluta.

- Lägg av för f-n jag är ju på topp!

Eller ett annat exempel:

Utbildning - bildning

På den grundskola där jag arbetar gör vi en tudelning av olika kunskaper. Vi skickar eleverna till olika lektionspass där de får en liten ”verklighet” i taget, 40 minuter svenska 80 minuter kemi, 40 minuter musik, lunch, 60 minuter historia, 120 minuter idrott och dagen avslutas med ett 40 minuters mattematikpass. Sedan läggs det på den enskilda eleven att göra sammankopplingen mellan alla dessa ämnen, om det ens finns en sammankoppling. För undervisningen sker parallellt med varandra och är utom i enstaka fall inte inflätade i varandra på något vis. Hur kan vi lärare kräva av eleverna att de under dessa förhållande ska göra dessa olika kunskaper till sina egna? Det är ju till och med så att vi lärare ibland gör jobbet åt eleverna, vi har ju inte alltid tid att låta eleverna tänka själva, för då kommer blir de ju försenade till nästa lektion. Med ett perspektiv, där lärande är personligt, (Molander, 1996) där det är individen som lär sig själv, gagnas inte detta lärande av en uppstyckad skolvardag.

Jag hade musiklektion med 9D, vi gick igenom pianokomp och ackord som var avancerade för för eleverna. Vi kom igång och spelade:

| Dm | Gm | C7 | Fmaj | Bb maj | Em7-9 | A7sus | A7 |

För att eleverna skulle hinna hitta rätt på tangenterna så var drog jag ut på texten och sången genom att sjunga teatraliskt:

- ”FIIIIIIIIIRST I was afraaaaaaaiiiiiiiid. I was PETRified!!!! Kept thinking IIIIIIIIIII could never live without you BYYYYYYYYYY my side… osv.”

Eleverna och jag skrattade och de spelade med stor inlevelse med i det rubato som uppstod. När vi sedan började med en taktfast puls satt eleverna som fastnålade vid sina pianon och det rådde full koncentration. När jag skulle avsluta lektionen ropade eleverna:

- En gång till. En gång till!!! SNÄLLA BARA EN GÅNG TILL!!!

Detta upprepade sig fyra gånger. Och jag kan upplysa er som läser detta det tar tydligen 25 minuter att spela hela den låten fyra gånger, åtminstone i vår version. För det var så mycket jag drog över lektionen.

När jag sedan någon timme senare mötte den lärare som skulle ha dem efter mig, så var hon förståeligt irriterad, eftersom eleverna kom mycket försent till hennes lektion. Jag försökte inte ens försvara mig med att vi hade flow, jag svarade bara;

- Det är helt och hållet mitt fel.

Varvid hon med all rätta svarade:

- ”Ja, min lektion blev ju helt förstörd!”

Min lyckade lektion, förstörde hennes. Lärande borde enligt schemat fått stå tillbaka till förmån för att börja nästa lektion i tid. Det gjorde det inte denna gång, jag och eleverna gav efter för den process eleverna befann sig i. Vi glömde bort tiden och spelade, spelade, spelade och spelade om och om igen.



Lite mer vetenskaplighet i samma spår:

Jag börjar med ett konstaterande: när vi talar om kunskap i vår del av världen så talar vi om ett västerländskt sätt att se på kunskap, som om denna syn vore den allestädes rådande.

Enligt Säljö (2000) är skolan som institution inriktad på abstrakt kommunikation och starkt präglad av skriftspråkliga traditioner för kommunikation. Och skolan som är en plats för kunskap, matar dagligen elever med information och fakta som sedan ska redovisas på ett eller annats sätt, oftast med hjälp av penna och papper. Det finns alltså en slags kunskap som får lite större utrymme än annan kunskap. Då detta paradigm råder är det inte konstigt att det finns en tendens att vi estetlärare i grundskolan ger våra ämnen legitimitet genom att lyfta fram de positiva effekter våra praktiska ämnen har för teoretiska ämnen i skolan (Jfr Varköy 2003; Georgii-Hemming, 2005). Varköy (2007b) talar om instrumentalism och menar att det innebär att ingenting äger egenvärde. Det blir till exempel inte själva musiken som är målet med musikundervisningen i skolan utan det är andra mål som ska nås genom musiken, exempelvis förbättra det engelska språket hos eleverna eller mattematisk träning.

Gustavsson (2000) är kritisk till reduktionism och menar att den komplexa verkligenheten är mer än bara ”fysik, kemi, biologi, sociologi eller estetik” (s. 91). Enligt Gustavsson (2000) och Varköy (2007a) kännetecknas bildning av att stoffet, kunskapen, förmågan blir den del av personligheten, att den internaliseras. Säljö (2000) menar att ”Valet står inte mellan att huruvida människor lär sig något eller inte, utan vad de lär sig av de situationer som uppstår” (s.28). Vidare påstår Säljö att människan inte kan undvika att lära. Varköy (2007a) menar att bildning är en resa som ständigt fortgår inuti en människa.


måndag 18 oktober 2010

Att lära sig genom smärta

Jag skrev tidigare att jag tror att det finns två sätt att lära sig som är överlägset mest effektiva.

Genom lust eller smärta. Som lärare väljer jag hellre lust. Som faktiskt är förknippat med hårt arbete.

Men livet är inte lika generöst. Där är smärta en del som är oundviklig, förr eller senare kommer de allra flesta av oss gå vägen genom elden, genom smärtan, genom det där vi inte trodde var möjligt att vi skulle klara av.

Idag tillägnar jag dagen till Nicki Meza som dog alldeles för tidigt på grund av ALD. Nicki och min son Max fick sina diagnoser med några månaders mellanrum. Min son lever. Nicki klarade sig inte. De flesta som drabbas av ALD klarar sig inte. Nickis mamma har gjort det ofattbara, hon har begravt sin son. Det är omänskligt smärta. Mina böner är med dig idag Annika.

Max fick leva, vi är oändligt tacksamma, Nickis familj är tacksamma för det, alla ALD-familjer gläds med oss få som har barn som vinner livet. ALD-familjer sörjer och gläds med varandra. Det är generöst. Särskilt av dem som förlorat sina barn. Jag kan inte ens börja förstå hur generöst det är.

Vägen till livet var lång och oerhört smärtsam. Benmärgstransplantation med bland annat lymfom som komplikation. Återkommande tillstånd där läkarna återigen sa: Nu kan vi inte göra mer. Varje gång reste sig Max och vann.

Jag kan väldigt mycket om ALD, och diabetes typ 1, och Addison. För den smärtan har livet gett oss. Det tog mig till exempel en vecka att få grepp om hur jag hanterar diabetes typ 1. För vi hade inget val.

När Max var fem år gammal hade han Addisonkris och låg på intensiven, då visste vi inte att han hade just Addison. Läkarna stod handfallna och visste inte vad de skulle göra för att få i gång njurar och lever igen. De visste inte heller hur de skulle få ner febern som rasade i hans kropp tillsammans med en blodförgiftning. Då lärde jag mig att man kan kräkas av rädsla, ångest och sorg. Jag lärde mig hur en panikslagen sjuksköterska ser ut när hon försöker dölja det. Jag lärde mig hur en läkare som känner sig maktlös ser ut. Alla dessa personer som kämpade för min sons liv, hade allt fokus, all önskan, hela sitt hjärta på att vinna, vinna så att min son fick leva.

... tack. Ni gav allt som gick att ge av er själva och er kunskap.

14 år senare kan jag genom att sluta mina ögon vara på plats i stolen där läkaren gav beskedet:
- Nu kan vi inte göra mer, hans lever har lagt av också.
- Vad gör man då? frågade jag.
- Då gör man inget mer. Om sex timmar är det slut.

... det finns inga ord för hur jag kände då.

Läkaren hade fel, Max vann kampen mot döden den gången och kroppen reagerade på alla mediciner... efter fem timmar och trettio minuter... trettio minuter till godo på döden...

När det vände och Max öppnade ögonen, och sa - Jag vill ha en Calippo. Då brast det för sköterskan som gråtande rusade i väg till pressbyrån för att handla till Max. Och läkaren som åkt hem för att sova kom tillbaka inom en halvtimme, även han gråtande av lättnad.

Jag gick in på toaletten och kräktes.

Veckan efter fick Max sin första diagnos. Addison. Veckan efter det kunde jag allt jag behövde veta. Och jag lär mig fortfarande, det är som om kunskapen bara fastnar utan att jag behöver göra någonting för det. Jag läser det en gång, sedan kan jag det. Smärtan är motivatorn.

Åren som följde blev vi vana, hur konstigt det än låter, att höra läkarna säga att nu går det inte mer. Sista gången vi hörde det var under komplikationen efter benärgstransplantationen, när Max hade lymfom och hade knölar på hjärta, lungor... ja överallt... Även den gången vann Max med hjälp av skickliga läkare och engagerade sjuksköterskor och undersköterskor.

Vad har jag lärt mig mest av allt detta? - Ödmjukhet inför livet.

Livet är en gåva som varje dag är ny.

Jag är tacksam varje dag för vad jag har. Tacksam utan gränser, tacksam i hela hjärtat, med varje fiber i hela min kropp.

Vad kan du lära dig?

Ta emot varje dag för den gåva det är. Varje dag är en gåva till dig från livet själv.


söndag 17 oktober 2010

Saker jag aldrig lär mig

  • Att komma i tid, förlåt alla som alltid väntar på mig. Jag lovar att försöka bättra mig, men vet att det inte kommer lyckas.
  • Att alltid ha alla kläder rättvända, jag går nämligen ofta ut med tröjor ut och in. Min bästa sådan historia är nog när jag och en tidigare pojkvän hade tillbringat några timmar hånglandes i hans rum, hans mamma ropar att det är mat... och jag går och sätter mig med hela familjen och har tröjan ut och in...
  • Att jag inte kan sova när jag druckit för mycket kaffe... Kl 03.00 - Är du vaken Andreas? - Mmmneej - Sover du? - mmmja - Vill du se på film? - zzzzzz
  • Att inte bli arg på tonåringarna när de glömmer att sätta in sin disk i diskmaskinen, inte städar sina rum, osv... Hade kanske varit mer konstruktivt att lägga smutsdisken/dammråttorna i deras sängar istället för att muttra och bli koleriskt irriterad (kan man bli det?)
  • Att jag aldrig kan göra saker i liten skala. Annette - kom hem på middag jag gör något enkelt.... När gästerna kommer, tre sorters kött olika marinerat, två sallader, tre olika såser, och så två sorters kolhydrater... Så att alla kan få den smaken de gillar... Jag lyckas ALDRIG göra lagom mycket. Det är taberas varenda gång. (Taberas = småländska för att länsa skafferiet)
  • Att jag inte kommer ihåg hur den skitbra låten går som jag precis kom på men inte orkar skriva ner just nu... Har en julsång som ligger någonstans i mitt medvetande men inte kommer fram igen... Nynnanynna lalalaalll aaaaaaaaarrrrrggghhhh
  • Att jag tycker det är skiiiiiiiiiiittråkigt att plocka blåbär. Tjohoooo, tjocktröjan på, stövlar på, ta med kaffetermos och hink, uti skogen ska vi gå... trallalaaa.... aj, sten, aj gren i ansiktet.. mygg?! Jag tar kaffepaus, (det är gott) börjar plocka blåbär... Bärfisar och Spiiiiiiindlar?! Vad gör de på mina blåbär? Och blå bär?! Vet ni vilka fläckar de ger på kläderna?! och KAN DE INTE VÄXA I LAGOM HÖJD OCH I STOOOOORA KLASAR ELLER?! Fy vad tradigt. Jag köper frysta på Willys. Eller snor morsans och svärmors... de gillar ju att gå i skogen... (eller har de bara vant sig?)
  • Att baka. Jag kan INTE baka. För jag hatar/avskyr/frångår/föraktar/förkastar recept... och bullar blir inte bra när jag struntar i hur mycket mjöl det ska vara... och mjöl? Går det inte lika bra med selleri?
  • Att jag har mjölkmage... Jag lämnar det där... kan bli lite väl nasty att skriva mer om det...
Trevlig söndag
Annetteplättekaffelattedrottning


fredag 15 oktober 2010

Det hjälper att vara lite dum i huvudet.

Idag kom jag på att jag inte alls var inne på min första analysrunda... utan snarare andra eller tredje.

Vilken lättnad! Jag blev så hiiiiimla glad. Det betyder ju att jag är mycket längre än jag trott!!

Det är skönt när jag inte hänger med i huvudet, för då bjuder jag mig själv på sådana här go'bitar med jämna mellanrum.

Lite som när min man (väldigt frekvent) säger
- Oh vilken snygg skjorta!
Och jag svarar
- Men den har du ju haft länge.
- Jasså? Det hade jag glömt bort.
Och så ser min man ut som jag gör när jag kommer hem från affären med nya kläder. Men han behöver bara gå till garderoben =D

Något om kunskap.

Jag påstår att man lär sig bäst på två olika sätt:

Genom lust

eller

Genom smärta


Det står oss fritt i skolan att välja vilken strategi vi tror är bäst...


onsdag 13 oktober 2010

Kunskapstankar från en doktorand mitt i analysarbetet

Just nu går min tid åt till analysen av allt mitt material… det tar tid!!! Men det är mycket intressant. Fast i ärlighetens namn tycker jag det är rätt tråkigt just nu. =( Men jag har hört att jag ska ge mig till tåls och gå igenom denna sega sirap med bestämda steg, för det finns tydligen en belöning kring hörnet... Hoppas det är choklad =D


Men min tid går även till att fundera över kunskap, bildningsbegrepp, lärandeprocesser och vetenskapsteorier. Här kommer lite tankar om just kunskap och bildningsbegreppet.

Redan Aristoteles och andra tänkare som var samtida filosoferade över detta och här kommer väldigt kortfattat några begrepp som är användbara för mig... väldigt kortfattat...

- Techné – färdighet, teknisk kunskap.

- Episteme – teoretisk kunskap.

- Fronesis – den praktiska klokskapen.

Experten är techné och episteme. Fronesis är medborgaren, och medborgaren står högst.

Gadamer (http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans-Georg_Gadamer) menar att fronesis knyter an till konkreta mänskliga situationer. Att man vid varje enskild situation vet hur man ska handla.

Att vara utbildad och bildad inte är samma sak. Det finns filosofer som menar att utbildning kan göra en person upptagen av sitt eget ämnesfält. Man kan inte se det stora övergripande. Medan bildning handlar om att förstå sammanhang. För min egen del föredrar jag personligen både utbildad och bildad.

Richard Stanley Peters (http://en.wikipedia.org/wiki/Richard_Stanley_Peters) ger hopp till oss pedagoger för han säger att den pedagogiska filosofin är ett ämne som ger just bildning. En utbildad kan se att ting är som de är (faktakunskapen) Men han vet också varför de är som de är (bildningsperspektivet).

Hur blir man bildad? Vilka ämnen är det som ger mest bildning? Detta är en kontroversiell fråga i skolans värld. Av flera anledningar, dels vill självklart alla ämnen vara bra på så mycket som möjligt, men även för att de finns de som menar att bildning inte är prioriterat i skolans värld. Och gällande bildningsbegreppet finns det tendenser till dikotomier mellan exempelvis teoretiska ämnen och estetiska ämnen.


Här ett tankeexpriment:

Att exempelvis musik primärt skulle vara nyttigt för att få god hälsa är ett instrumentellt tänkande. Hälsa är nämligen inte musik. Vi har alla hört fraser i likhet med ”Man blir bättre vänner av att sjunga i kör”. Ett sådan tänkande har en social agenda – och är därför instrumentell. Att tala om att man blir mer kreativ av olika estetämnen är även detta ett instrumentellt tänkande.

Om man i skolan har man en instrumentell syn på de estetiska ämnena. Och menar att de inte har något egentligt egenvärde utan är till för att t.ex. skapa mer kreativa ungdomar. Då blir de estetiska ämnena (om man tänker instrumentellt instrument) rent generellt viktiga grundstenar inom pedagogiken inom alla ämnen.

Så här har vi då som estetlärare en klurig fråga att fundera på. Vad är viktigast, mitt ämnes egenvärde eller ett instrumentellt tänkande. Det är kanske inte två motsatser, men ibland finns tendenser att hävda antingen det ena eller det andra.

Och om detta är kända vetenskapliga slutsatser, att vi genom estetämnen skapar kreativa individer och vi vet att det är detta som behövs i vårt framtida samhälle, inom så gott som samtliga arbetsområden, hur i hela världen kan då musik och estetisk verksamhet nedrustas på gymnasiet?

Vad vill vi ge våra elever? Bildning eller utbildning? Eller båda?

Plingplong

Annetteplättepärondrottning

Bildning är rörelse.

Stadig process

Utan bestämt mål.

tisdag 12 oktober 2010

Det omöjliga tar bara lite längre tid.

En djupare ämneskunskap, det öppnar upp för en mer holistisk syn på våra elever. Jag tror att ju djupare du är grundad desto högre kan du flyga. Vad vi sedan lägger in i ämnet är ju högst individuellt, är det faktakunskap vi vill åt, eller är det något annat?

Nu är tiden för visioner. Och även om det finns hinder för att förverkliga dessa visioner, exempelvis har väl ekonomin i skolvärlden sällan eller aldrig tillåtit särskilt mycket svängrum. Så är det mer som är möjligt än vad vi tror många gånger.

Vi i skolan KAN göra det omöjliga! Precis som Churchill sa, ” Det omöjliga… det tar bara lite längre tid.” ¨

Kan vi som pedagoger lära oss att tänka utanför ”boxen” så kan vi också ta våra elever dit. Jag tycker att lärare har ansvaret att tänka på vilken värld vi utbildar barnen till, inte vilken värld vi själva kom ifrån.


På tal om kunskap:

En professor i vetenskapskunskap ritade en liten cirkel på tavlan.

- ”Så här mycket visste man förr.”

Sedan ritade han en större cirkel.

- ”Det här är nu. Kan ni säga skillnaden mellan de båda?”

Våra svar blev i stora drag så här:

- ”Vi vet mer."

- ”Nej” Svarade han. ”Gränsen mot det okända har växt.”

God forskning skapar nya frågor. Kanske är det likadant med god undervisning?


I brist på att jag ännu inte kan göra cirklar i inläggen får ni nöja er med fyrkanterna istället och själva visualisera bilden...


min egen kunskap om bloggandet bör med andra ord öka =D

Nettansdokblogg

Ja, nu startar det.

Jag tar klivet in i interaktiviteten...

Borde fler doktorander blogga? Förmodligen.