lördag 5 november 2011

Det handlar om en annan människa som inte har samma då eller samma nu som du.

Det finns människor som inte ser andra.
De är liksom upptagna av sina föreställningar om vad någon är.
Så upptagna av sin egen uppfattning att de är oförmögna att se.
Oförmögna att se och möta en annan människa.
De förväntar sig att människan ska möta dem där de är.
De ser inte vilka steg de själva kan gå för att mötas i ett samförstånd.



När det gäller mänskliga relationer är det sorgligt.

Men när det gäller lärare och elever är det värre än så.



Varför envisas skolan 
(som institution)
med att tvinga 
(alla)
människor
(som befinner sig i skolåldern)
att lära sig på samma sätt år efter år efter år efter år?! 




DET ÄR ALDRIG ELEVENS FEL ATT DEN INTE LYCKAS!

Bli gärna förbannad. Men jag står för det jag säger.

Om utgångspunkten är att läraren kan och får möjlighet att möta varje elev. Möta varje elev där just den eleven är med hela sitt inre, med hela sitt förflutna med hela sitt nu. DÅ kan alla barn och unga lyckas i skolan.

Har man 400 elever i veckan går inte det. Det klarar ingen människa.



Tro inte att det går att ta "då" och "nu" från eleven. 
Räkna med att det spelar en stor roll 
när lärande och kunskap står på spel. 




Kommunernas politiker måste börja förstå att det går inte att kräva det omöjliga av lärarkåren. De måste börjar prioritera rätt och hosta fram de resurser som behövs.

Rektorerna måste visa stolthet och våga stå upp för sin lärarkår och kräva politikerna på resurser värdiga en verksamhet som utvecklar våra barn och unga.

Lärarna måste börja förstå att alla barn och unga kan lyckas om vi möter dem där de är. Glöm inte det! Våga tro det! Våga kräva resurser för att klara det!

Föräldrarna måste börja samarbeta med skolan. Inte motarbeta mot skolan.

Och ni mina allra käraste unga, ni som är orsaken till att jag älskar att undervisa, orsaken till att jag doktorerar i musikpedagogik. NI måste våga lita på att vuxenvärlden vill att ni ska bli ALLT det där ni har möjlighet till. NI ÄR FANTASTISKA!



måndag 12 september 2011

Vill inte veta

Jag vill inte veta
vill inte veta.
Jag vill inte veta vad som finns där i framtiden.
Jag vill inte veta vilka sorger som finns för mig där.
Jag vill inte veta.
Men jag vill vara närvarande i varje steg.

När ger en människa upp? När nuet är tryggare än både då och sen? Viljan att sträva är nedgrävd, viljan att stanna i nuet är här.

I skalet utanför innerligheten ligger tryggheten.

Zesterrester själen blottad.

Nettannåmigomdukanplättan

fredag 19 augusti 2011

Att stå vid sidan om

För tolv år sedan satt jag på
sängkanten hos min son,
på sängkanten på sjukhuset.
Cellgifterna hade börjat riva i hans kropp
och han blev svagare för varje dag.

Han var sju år och stod inför sitt livs utmaning, och vi kunde bara hjälplösa stå på åskådarplats medan han kämpade för sitt liv. Livet som så snabbt skulle tas ifrån honom om han inte vann denna kamp, denna ojämna kamp mot en Goliat till sjukdom. Mot sjukdomen som inte kunde besegras, mot sjukdomen som inte lämnade överlevande. Mot sjukdomen som slängde ner oss i förtvivlans djupa avgrund.

Det enda jag önskade mig var mer tid, mer tid med mitt barn, bara en dag till, bara en timme till, bara en minut till.

Jag önskade mig en endaste dag utan att han skulle plågas och ha så ont. En endaste dag då han kunde skina som solen och njuta av livet. Det borde en sjuåring få, det borde vara en självklarhet för alla barn... att få må bra. Bara en liten liten stund... det fick han inte.

Han hade ont, så ont så ont, varje dag, varje timme, varje minut. Och vi kunde bara försöka att lindra med kramar och presenter och galna upptåg, så galna upptåg som nu får plats i en sjukhussäng... Till vår hjälp fanns fantastisk personal, så fantastisk att jag tror att himlen är byggd av dessa änglar.

På sjukhuset finns det ingen privat plats. Jag gick till duschrummet när jag behövde gråta, och jag grät så att jag skrek, självklart hördes det. Jag torkade tårarna och gick ut. Alla mammor och pappor visste hur det var, de grät också i duschen, där man fick vara i fred. Det räckte med en blick och en suck oss emellan så fanns det tröst, en tröst i mötet mellan våra blickar. Vi visste hur det var, inga ord var nödvändiga, vi stod alla inför den svåraste tiden i vårt liv.

Han vann mot döden, flera gånger, det var flera komplikationer både innan och efter benmärgstransplantationen. Kanske orkar jag skriva mer utförligt om det någon gång, kanske inte. Vi fick med oss vår son hem igen efter mer än ett år på sjukhus. Det fick inte alla. Och jag har mött deras blick, både innan och efter de fick lämna sina barn till en annan värld. Det är bortom mitt förstånd, det är bortom min fattningsförmåga.

Min son lever och vi har fortfarande honom hos oss. Varje dag är en gåva.

Den oro och förtvivlan som då tog plats i vårt liv finns kvar hos mig som mamma, jag fäktas fortfarande med dem. Tolv år är en lång tid, men i en moders hjärta är det bara ett ögonblick.

Jag kan inte ens föreställa mig vad min son fäktas mot.

Det svåraste med att vara förälder är att man inte kan gå tyngsta stegen åt sina barn. Det river hål i hjärtat, maktlösheten är föräldraskapets djävul.

Medan tårarna sakta rinner ner för mina kinder skriver jag slutorden. Jag kan värja mig mot sorgen så många gånger, men inte när jag ser den här, svart på vitt. Jag har varit i helvetet och vänt, det har satt sina spår, tro inget annat. Tiden läkte inte alla sår, jag har lärt sig leva med smärtan.

Nettanplättanmodershjärta

onsdag 10 augusti 2011

Att bli sedd

När en människa ser dig,
verkligen ser dig 
och inte det du är, 
eller gör, 
eller säger, 
utan verkligen ser dig. 
Då är du med om något stort.

Jag vill här berätta om några människor som sett mig under årens lopp.

Skolsköterskan och skolkuratorn som för 12 år sedan satt med mig under ett elevomsorgsmöte för min son, då dödssjuk, där jag kämpade med näbbar och klor för att han skulle få den assistent han var berättigad till. Jag möttes av en kallsinnig rektor. Inte förrän jag hotade med skolverket och lade fram skollagen gav rektorn med sig. Under mötet, där jag kände mig otroligt utelämnad och ensam, lade någon en hand på mig, en hand med värme och i den värmen kände jag allt stöd jag behövde för att orka. Efter mötet kom skolsyster och skolkurator fram till mig och sa: VI är på din sida. Jag glömmer det aldrig och jag är tacksam till er för evigt. 

Läkare L.P. som tittade rakt på mig och sa: Det här är inte ditt fel när min son kastade en strumpa i huvudet på honom. L.P. Visste hur mycket jag skämdes, och han förstod hur mycket jag kämpat med allt som hände under min sons ALD, där ett mycket ... låt oss säga... kreativt humör var ett symtom på sjukdomen som kom att beröva min son hans barndom, men inte hans liv. L.P. Såg inte bara mig, han såg även min son. Det är tack vare att L.P. som min son lever. L.P. hade modet att lyssna på en mig, och se mig och se att min mammakänsla var rätt, någonting var väldigt fel. L.P. är en läkare som inte har någon fånig prestige utan kan lita på en mammakänsla och göra de undersökningar som krävs. Utan L.P.'s klokhet och kunskap hade vår familj för evigt sett annorlunda ut. Jag är dig evigt tacksam, tack för min sons liv. 

Barnmorskan som såg mig för drygt fem år sedan när jag väntade mitt tredje barn, hon såg genom min käcka fasad och tvingade mig att vila när jag hade havandeskapsförgiftning. Hon visste vad jag behövde höra för att jag skulle förstå att jag fick vila, att jag behövde vila, att jag var värd vila. Jag är dig evigt tacksam för din klokhet och fasta hand.

Läkaren som förstår vad som är fel med mig, läkaren som ställde rätt diagnos och lyssnar genom allt mitt osammanhängande prat och hör vad jag säger. Som ser vem jag är, som förstår att jag inte förstår att jag är sjuk. Som förstår att jag inte förstår att jag är värd att bli frisk. Som förstår att jag inte förstår att jag inte måste bära andra. Som förstår att jag så smått börjar förstå, det där med att jag inte har förstått på så väldigt många år. Jag är dig evigt tacksam för att du orkar lyssna på allt brus som kommer ut genom min mun, att du är så klok att du hör vad det är jag säger.

NI har sett mig, 
vem jag är, 
rakt genom det andra människor aldrig kommer förbi. 
Det är stort. 
Och jag är er alla evigt tacksam.




lördag 18 juni 2011

soppatorsk

Bränslet är slut.

Det tog slut innan jag kom fram till mitt resmål. Det blev för många avtagsvägar under resans gång.

Nu tankar jag för fullt.

Målet är kanske inte det allra viktigaste, det kan vara så att själva resan är med värdefull än jag uppfattat. Jag trodde att jag fokuserade mer på själva resan än målet. Men så var det nog inte.

Jag tycker förresten att uttrycket "gå in i väggen", är helt felaktig många gånger. Vad då gå in i? Om man bara har väggar på alla sidor ditsatta av någon som har högre rank... vilka val har man då?

Det är inte så att man alltid kan välja att inte få soppatorsk. Kanske är det så att det finns de som slangar bensin från andra så att man helt plötsligt bara står där, med mätaren på rött fast man beräknat att man kan köra flera mil till. Nästa bensinmack är långt bort, det blir liksom bara att köra och hoppas på att man kommer fram.

Det gjorde inte jag.

Inte blev jag bärgad heller.

Jag puttar nu min egen bil i uppförsbacke.

Trixet måste vara att upptäcka de där tjuvarna som slangar bensin från en. Så man får behålla bränslet för att nå sitt mål, men också för att dela med sig till andra som behöver.

Kanske har några stannat på vägen och erbjudit bensin, men jag har inte sett dem. Kanske har andra passerat fast jag stått vid vägkanten och vinkat att jag behöver hjälp. Jag vinkade inte på rätt sätt. Kanske läcker tanken på för att den är trasig.

Det finns en del kansken och varför.

Men jag försöker få fokus på planmarken och nedförsbacken efter uppförsbacken.

Eller ska jag bara vara här och nu i uppförsbacken? Inte se framåt?

Näe, det är inte min melodi. Det som finns där framme har alltid gjort mig glad och gett mig energi.

Så just nu går jag i en uppförsbacke men tänker på nedförsbacke. (Eller, jag önskar att det var så... eller nej, jag önskar att jag åkte nedförsbacke istället)

Varför har jag så få räkmackor i mitt liv? Varför har jag istället gjort så många räkmackor åt andra människor?

Är det för mycket begärt att få en riktigt stor och god räkmacka någon gång?

Jag har inte gått in i någonting. Bara så ni vet. Jag är delaktig och ansvarig för mitt eget liv. Men min största brist har varit att inte vända på klacken och gå när jag blivit dränerad på kraft.

Annetteplätteslutpåorken.

torsdag 28 april 2011

wtf (som eleverna hade skrivit på facebook)

Upplever det paradoxala med
att vara bättre lärare än någonsin
och mer utbildad än någonsin.
Men jag upplever ett minskat förtroende till min kunskap från vissa håll.

(Ja, det finns ett samband mellan utbildning och kompetens. En bra lärare blir bättre med utbildning. En dålig lärare blir väl aldrig något annat eller?)


HUR gick det till?

Bor vi i jantesverige?

Är tjocka, snygga, välutbildade och livligt ivrigt artikulerade kvinnor provocerande på något vis?

Ja, jag beskrev just mig själv som tjock och snygg... inte så jantesvenskt va?

Tack å hej
Nettanfattarintejantegrejenplättan

onsdag 20 april 2011

Björklund tar poäng - han stöder fler lektorer i skolan.

I länken nedan skickar regeringen
en tydlig signal till SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).
Jag är enig med dem i detta. Från 1700 lektorer för 20 år sedan till knappt 200. Det är inte rätt väg. Det är dags att satsa på skolan och våra ungdomar igen. Skolan ska vila på vetenskaplig grund.

Läs:
http://www.regeringen.se/sb/d/14068/a/166986


Fler lektorer i skolan. Skolan behöver vetenskap och vetenskapen behöver praxisfältet.

Framför allt så behöver våra barn och ungdomar det allra bästa för att bli det allra bästa.

Nettanlitehoppplättan

fredag 8 april 2011

Idag är jag ganska bitsk mot Björklund.

Mitt tidigare inlägg
syftade inte till någon
särskild skola eller utbildning.
Det syftade till det allmäna klimatet för svensk skola.

Ett klimat som anläggs av vår högsta skolpolitiska företrädare - Björklund. Han poängterar SIN EGEN upplevelse i skolan.... då någon gång för 20-40 år sedan. Han säger goda saker om en av sina lärare, och utifrån hans upplevelse ska han forma en HEL SKOLA. JA, så ser ALLA på skolan. UTIFRÅN SINA EGNA LÄRARE. Hmmm.... man kanske skulle ha en liiiiite högre blick när man är politiker? Lärare är fantastiska! Och de ska lyftas. Men skolan ska inte utformas efter vad man tycker... Den S K A utformas efter vetenskap och lärares kunskap om praxisfältet. INTE efter ekonomi eller vad alla som gått i skolan tycker om den...

(TÄNK OM VI SKULLE UTFORMA LÄKARPROFFESSIONEN PÅ SAMMA SÄTT!!! Tänkte väl det... det är det ingen som vill. Där vill de flesta att man bygger verksamheten på vetenskap (ibland kanske för mycket?) trots det styr ekonomi även där. EKONOMI fasen vilket förhatligt berg att bestiga.)

Vetenskap om lärande säger att kreativitet är .... nu ska jag säga det enkelt så att till och med Björklund hänger med.... MYCKET BRA för barns och ungdomars (och vuxnas) hjärnor, det gör dem SMARTARE!

Att kreativt lärande
inte prioriteras mer är en skam,
på torra land.

Det kreativa lärandet kan man hitta i exempelvis estetiskt lärande och kemins "labbar", men det är INTE ÄMNET SOM AVGÖR hur man arbetar med att utveckla elevernas kunskapen inom ämnet. Det är faktiskt lärarens inställning och förmåga. Det är lättare i vissa ämnen än andra. OCH jag tycker inte det måste finnas i alla ämnen. DESTO VIKTIGARE DÅ ATT BEVARA OCH STÄRKA DE ÄMNEN DÄR DET FINNS!!!

Många, med Björklund i täten, drar en parallell mellan detta sätt att lära och flumskola. Att lära sig utifrån kreativitet är inte detsamma som att nedmontera kunskap!

KUNSKAP ÄR
(nu säger jag det enkelt så att till och med Björklund hänger med igen)
SUPERBRA!

En nedmontering av kreativa ämnen i skolan är en nedmontering av framtiden!

Jag tycker faktiskt att Björklund gör en bra sak. Hans politik (ja, det är inte hans politik, men han står som ansvarig politiker) skapar möjlighet för lärare att gå vidare och utvecklas genom exempelvis lärarlyftet.

Problemet är bara att lärare inte kan använda sig av sin nya yrkesnivå, för när de kommer tillbaka till praxisfältet har skolan inte råd att använda dem på något annat sätt än tidigare.

Lektorstjänsterna
riskerar att bli ett ENDA STORT skämt om det inte med en titel
följer högre lön och mindre undervisning och forskning i tjänsten.

För vem vill slita som en tok för att inte få någonting för det?
UTBILDNING MÅSTE ALLTID ALLTID ALLTID
AAAAALLLLLTTTTIIIIDDDD
löna sig!
Och de som ska ha ut mest av det är -
E L E V E R N A !

Personligen skiter jag fullständigt i vilken titel jag har, jag har arbetat oerhört hårt för att få göra det jag gör (jag är doktorand i musikpedagogik och jag längtar tillbaka till mitt högstadium där jag får använda mina nya kunskaper hos eleverna) och jag vill (läs borde och ska) ha MER LÖN och MINDRE UNDERVISNING och MER FORSKNING i min tjänst.

För då, mina kära läsare, DÅ kan vi höja statusen för läraryrket. DÅ STANNAR FORSKANDE LÄRARE KVAR I SKOLAN! Det krävs en endaste enkel gissning för att fundera ut om detta kommer höja kvaliteten på undervisningen i skolan. - SJÄLVKLART!


Avslutningsvis.

Många föräldrar förstår inte hur bra många lärare är och vilka mirakler de utför varje dag och varje stund.

Man måste förflytta
fokus
från lärare och skolledare och
gå hårdare åt politikerna som nedmonterar
skolan med ena handen och ger
bröd och skådespel med den andra.

Nettan-villstartaegetpartisomharnågotattkommamed-plättan

måndag 4 april 2011

Till alla politiker

Jag hatar
verkligen genuint

H A T A R


att skolor styrs av pengar. Eller snarare bristen av dem...

Politikerna verkar tycka att det inte behövs särskilt mycket pengar för att bedriva en god verksamhet för eleverna... de har fel!

Skärpning politiker. Ni är patetiska om ni tror att det går att göra kladdkaka av bajs.

Over and out

Nettanledseninisjälenplättan

söndag 13 mars 2011

I alla fall om vi vill att våra elever ska nå sin fulla potential.

Det är inget nytt att lärandet hos våra barn
och ungdomar inte optimeras i skolans värld.

Deras kunskap skapas främst i andra sammanhang såsom rockband, familjer, egna valda aktiviteter, organisationer osv, det vill säga institutioner eller sammanhang som vi vanligtvis inte förknippar med lärande. Det vi sysslar med i skolan skulle totalt sakna sammanhang för eleverna om de inte hade tidigare erfarenheter att hänga upp all vår information på.

Det är konstigt att vi lärare år efter år accepterar att eleverna inte lär sig mer i skolan med tanke på hur lång tid de spenderar där. Hur kommer det sig att vi nöjer oss med att ha undervisat och kallar det vårt arbete istället för att försäkra oss om att varje elev når sin fulla potential varje lektion.

Jag är kritisk även mot mig själv.

Problemet är verkligt i skolan. Och delvis en produkt av en orimlig tidtabell (som kallas schema) samt andra ramar i skolans värld som har fokus på tids- och kostnadseffektivitet istället för lärandeprocesser.
De allra flesta lärare är
mycket duktiga pedagoger.
Tyvärr är vi lärare dåliga på att se varför barnen inte når sin fulla potential och vad av det som beror på oss som lärare och oss som institutionen skola. Vi är också rädda för att vara självkritiska och se på oss själva utifrån ett perspektiv där lärandet står i centrum, inte boken eller våra tankar om vad som är viktigt.

Däremot är vi väldigt duktiga på att se vad eleven behöver förändra, eller vad andra faktorer och sammanhang som finns kring eleven behöver förändra. Men är detta egentligen en ursäkt för att lärandet i skolan inte optimeras? Eller ska denna kunskap om eleven förändra vårt sätt att möta eleven? Och då talar jag inte om stödinsatser i form av exempelvis specialundervisning. Jag pratar om det dagliga mötet med ALLA våra elever VARJE lektion VARJE skoldag. Är det eleven eller vi som måste förändras? Någon gång måste det väl ändå vara vi lärare som måste förändra vårt sätt att möta någon elev?

Alla elever vi möter tar emot vår kunskapsinformation på sitt eget sätt. För varje elev har ett eget universum av erfarenheter som all ny kunskap färgas av. Det är lätt att glömma att även våra elever i skolan har erfarenheter som är en del av dem. Det är också lätt att glömma att det är de som är i centrum för vårt arbete, eleverna. Det är inte vi lärare.

Vi måste möta våra elever DÄR DE är
och inte tvinga dem att möta oss där vi är.

i alla fall om vi vill att de ska nå sin fulla potential varje dag, varje lektion.

Nettanhemmaigenplättan


Sir Ken Robinson




För bra för att inte dela. Tack http://andersereniustyckertill.blogspot.com

fredag 28 januari 2011

Att lyckas lära

Jag har tidigare skrivit att lust och smärta är
effektiva när man pratar om lärande.

Jag står fast vid det. Men vill lägga till att man lär sig kanske inte just när man är inuti smärtan, utan när man är på andra sidan av den.

Jag försöker alltid vara positiv när någon inte klarar av en uppgift eller kanske misslyckas med en uppgift. Jag säger, och menar det - "Man lär sig mycket när man gör fel. Njut av att du får lära dig något även om det känns jobbigt just nu."

Men.

Kanske menar jag egentligen att man lär sig mycket första gången EFTER man gjort fel. När man gör det rätt, eller bättre.

Det kanske är i lyckandet efter misstaget som det verkligt stora lärandet finns?

I SÅ FALL är det extremt viktigt att vi lärare hjälper våra elever/studenter när de misslyckas och visar dem en väg för att lyckas.

För övrigt går det att hävda att inte en enda lärare har lärt någon elev någonting någonsin. Det är alltid eleven som lär sig. Vi är blott ett verktyg för att de ska kunna lära sig något.

I ett sådant perspektiv tycker jag att det måste finnas ett större krav på kunskap hos läraren. För om eleven styr sitt lärande (vilket jag verkligen tror att de gör, det är liksom det min avhandling handlar om, denna tanke finns i det sociokulturella perspektivet) så måste vi lärare kunna vara en hjälp på de olika vägar som eleven behöver gå för att lära sig så bra som just den eleven kan.

Alltså en skola styrd utifrån elevens behov istället för utifrån lärarens. Det ställer krav på att fortsätta vilja utvecklas och fortbilda sig som lärare. Det ställer krav på oss lärare att vi vill lyssna på eleverna och att vi är intresserade av deras lärande och inte bara vår egen undervisning.

Vad händer om vi vänder på skolsteken? Utgå från elevens lärprocess och inte den egna undervisningen.

Är det inte sådana lärare som bygger en fantastisk skolvardag för våra elever?

Nu är det helg. Den är helig. Familj och vänner ryms endast där. Inget jobb. Amen

/Annetteplättelärandetänkare

fredag 21 januari 2011

Vänlighet och värme - DET FUNGERAR!

I veckan satt jag i samtal med eliten på vår skola.
Det vill säga de som kallas övrig personal, vaktmästare, städerska och fritidsledarna.
Ja, vi var för all del några lärare också. Men samtalet höll ändå en hög nivå. ;o)

Nu provocerar jag medvetet.

Men det är för att de samtal med lärare som jag har (det kan mycket väl bero på mig själv) tenderar att fokusera på problem istället för lösningar, fokusera på kortsiktiga mål i stället för långsiktiga mål. Och det beror säkerligen på vår uppgift som lärare. Vi är ju måna om att varje lektion ska fungera så då behövs det kortsiktiga tänkandet som - sitta still, vara tyst, lyda osv för att lektionen ska genomföras så smidigt som möjligt. Medan ett långsiktigt mål är kritiskt tänkande och det kräver kanske helt andra sätt att undervisa? Jag tycker mycket om mina lärarkolleger och mina egna "lärarovanor" men det är viktigt att lyfta blicken. Med det sagt tycker jag lärare ska hålla fast vid sitt kunskapsuppdrag. Lärare är förmedlare av kunskap! Det är därför vi behöver olika medarbetare på en skola. Vad sedan kunskap är... det får bli ett annat blogginlägg om den saken =)

Nåväl tillbaka till samtalet med dessa för skolan så viktiga medarbetare.

Stefan, ja, jag namnger dig för du är så klok att jag gråter en smula, sa ordet relationskapital. Så vinner vi eleverna. RELATIONSkapital. Så sant! Under samtalet började två elever brottas, på skoj, men lite väl hårt, Stefan bara visslade på dem och de slutade med en gång - RELATIONSKAPITAL!

R E L A T I O N S K A P I T A L ! ! ! !

Jag säger det igen

R E L A T I O N S K A P I T A L ! ! ! !

Ett sätt att vinna relationskapital är att vara vänlig och generös i sin person. Här är en URBRA film om detta. Ta dig tid att kolla in den.





Jag önskar dig som läsare en fantastisk helg.
/Annetteplättekomlimangsutövare