Att känna vinden i ansiktet när man är sju år

Jag vill berätta om ett av mina starkaste minnen i livet.
 Det är ett minne som väcker oerhört starka känslor hos mig....
... så fort jag tillåter det.

När Max var sju år blev han isolerad på sjukhuset för att han skulle benmärgstransplanteras.

När en sjuåring inte får vara ute och springa med andra barn, när en sjuåring inte får känna vinden i ansiktet, när en sjuåring inte får stoppa tårna i sanden, när en sjuåring inte får lyfta ansiktet mot solen, när en sjuåring inte får höra fågelsång, när en sjuåring inte får cykla, när en sjuåring inte får… då brister mammahjärtat.

Max var isolerad i över en månad i sträck. 

I samma rum, hela tiden, 

s a m m a rum, 

h e l a tiden. 

Sedan var han på sjukhuset i ett helt år i sträck. Vi fick permission vissa dagar och var hemma ibland nästan en hel vecka. Men mestadels på sjukhuset. Det blev vårt hem under flera år. Max lyckades dra på sig den ena märkliga komplikationen efter den andra. Vi är dock tacksamma att Max klarade sig trots alla odds emot. Vi är de lyckligt lottade, vi fick ta med oss vårt barn hem igen.

Märker att jag flyter iväg, jag skulle ju berätta om ett av mina starkaste minnen. Jag inser att jag har så många från den här tiden... nu återgår jag till det minne jag tänkte återge från början av detta blogginlägg. Styr upp mig lite, strukturerar i alla känslor som virvlar runt så fort jag öppnar dörren till detta minnesrum i själen. Delar med er ett minne som jag inte delat i skrift tidigare.

När Max för första gången fick komma ut från isoleringen och jag körde honom i rullstolen ett kvarter runt sjukhuset, jag kan inte med ord beskriva hans lycka, jag kan inte med ord beskriva min lycka i det ögonblicket. 

När vi kommit runt kvarteret var Max mycket trött, det var en kraftansträngning för honom att sitta upp i tjugo minuter. Det började duggregna och jag frågade Max om han ville gå in. Nej, han ville bara vila lite ute, inte gå in riktigt än, så han lade sig på en parkbänk och lät duggregnet falla ner på ansiktet. Och som han strålade av lycka över att få vara där, i vinden, i regnet.

Det kan gå hundra år och jag glömmer det aldrig. 

Det kan gå eoner av tid och jag kommer ändå inte kunna värja mig mot känslorna som väller fram, 

jag vill inte heller, 

jag välkomnar dem. 

Mammahjärtat mäter inte i tid. 

http://bloggar.aftonbladet.se/ledarbloggen/

Nu är det dags att sova

Jag hittade en dagboksanteckning från september 1999. 
Jag skrev den från Max sjukhussäng när han benmärgstransplanerades. 

Återigen förundras jag över hur mammahjärtat inte räknar i tid. 
Det är här och nu när jag läser det jag skrev där och då. 

----------------------------------------

Nu är det dags att sova,

eller åtminstone slumra,

kanske gråta en tår.

Storm utanför mitt fönster,

regntunga skyar som brister,

jag tror min själ har fått en vän.

Här ligger du, sover i feberrus.
Smeker din kind, den bränns.

Mitt hjärta brister, ännu en gång.
Älskade son, jag önskar dig mer.

Nattpersonalen kom just,

”vi tittar in om en timme,

hoppas ni får sova gott.”
Du vrider dig, gråter lite

frågar om jag är kvar hos dig.

Det verkar som om du har ont.

Här ligger du sover i feberrus.

Smeker din kind den bränns.

Maktlös kan jag bara se på,

när du får kämpa, genom all smärta.

Vet ej om du får leva,

Eller hur mycket du måste lida.

Kan inte detta få ett slut?
Vill kunna ta din börda,

bära dig oskadd igenom

… men livet godkänner inte det.

Jag tänker på en kväll då du inte kunde sova.
”Mamma om jag blir så dålig att jag,

att jag bara har ont, vad gör ni då?
Gör ni som med hundar och katter och så?
Ger mig en spruta (så jag dör)?

Jag såg dig i ögonen, tankarna virvlade,

magen var i en klump.

Vad skulle jag säga för att stödja dig på bästa sätt?
”Nej så gör man bara med djur, inte människor.
Jag vill att du ska leva.
Men om du känner att du inte skulle orka,

då ska du inte stanna för min skull, utan flyga till friheten.”

Nu är det dags att sova,

eller åtminstone slumra,

kanske gråta en tår.
Storm  utanför mitt fönster, regntunga skyar som brister…

läxorpjäxorväxorträxor

Läxor används bäst som rim? Eller?  Jag personligen är mer intresserad av att vi pratar om kunskapande.

Varför förknippas skolan fortfarande med
läxor + elev
= kunskap
eller
= inte kunskap?

Det kan ju faktiskt vara både och. Det beror ju på hur de är utformade. Skolan måste börja benämna läxorna vid deras rätta namn. Är det självstudier vi menar eller är det repetition för att befästa kunskap som läraren och eleverna gått igenom grundligt på lektionerna i skolan?
Skolan som institution och de enskilda lärarna måste förstå hur kunskapandet går till. Vad som passar bäst i vilken ålder.
Varför talar vi inte om kunskap och möjliga rum för kunskapande istället?

Vuxna (med skolgång bakom sig) klarar självstudier, som i ärlighetens namn ofta är innebörden i läxor. Men det gör inte barn och inte heller många ungdomar. Det har att göra med att barn inte ännu skaffat sig lika många redskap för lärande som vuxna har. De har helt enkelt lärt sig för lite för att på egen hand kunna tillägna sig vissa nya kunskaper. Observera att jag skriver vissa kunskaper. Barn är nämligen oerhört kapabla att lära sig massa saker själva. Leken för dem framåt i mycket. Men när det gäller kunskap där det krävs ny kognitiv förmåga behöver de någon med mer kunskap som kan leda dem över kunskapströsklarna. Denna någon finns ibland hos kompisar, men när det gäller specifika skolämnen finns de oftast hos någon vuxen.

Det där med redskap kommer från ett sociokulturellt perspektiv. Där är utgångspunkten att vi lär oss i interaktion och samspel med andra och våra tidigare erfarenheter. Barn och ungdomar behöver vuxna med djup kunskap både inom ämnet och djup kunskap i hantverket "hur man undervisar" för att utvecklas och kunskapa på bästa sätt. Det har i alla fall min forskning visat.

I ZPD, Zone of Proximal Development behövs någon som kan utmana de egna gränserna som kan visa hur man går vidare och som även har mer kunskap i ämnet än barnet/ungdomen.

Läxorna plockar bort den kunniga ur kunskapsekvationen liksom lärande tillsammans med andra, båda oerhört viktigt för kunskapande. 

Repetition av redan befäst kunskap är oerhört viktigt för hjärnan och kroppen. Jag tänker på hur musikundervisningen i musik- och kulturskolorna ofta går till. Man går igenom läxan ordentligt på lektionen, sedan övar eleven själv hemma, helst lite varje dag. Då lär sig fingrarna hitta rätt och ögonen lär sig koda noterna. Hela människan lär sig musikstycket. Däremot är läxor som innehåller nya områden för barnen inte effektivt kunskapande. Om inte barnet har en sådan där vuxen som jag beskriver. (En sådan som besitter djupare kunskap i ämnet.)  Läxorna blir även i ett sådant perspektiv effektiva, men i inte på ett önskvärt sätt. De blir snabbt en faktor för utsortering av barn och ungdomar. Sådan läxor slår ut barn och ungdomar istället för att hjälpa alla in i kunskapande. 

Jag hade en mycket bra lärare i gitarr på musikhögskolan, Anders H. Hans inställning till gitarrläxor på min nivå (ej nybörjare, hyfsat lätt för att lära men absolut inte gitarrist, det var mitt sjätte instrument) var att det inte skulle vara samma läxa flera veckor i rad. Om det var någonting som var problematiskt så fick jag istället en ny låt med samma problematik. Det tyckte jag var himla bra och mycket roligare. Efter tre veckor med olika låtar med samma problematik kunde jag ju spela den där första låten lätt som plätten. Det synsättet bar jag med mig som lärare i musik i grundskolan. Därför spelade jag samma ackordserie om och om igen. Jag började med piano C G F möjligtvis ett Am också. Nya låtar varje vecka. Det lät förståss inte särskilt bra de första gångerna. Och jag pratade med eleverna om det. Jag spelade även musiken på piano själv, gav dem exempel på hur det kan låta. (Jag tycker nämligen det är viktigt att ge eleverna en kvalitativ ljudbild.) Redan efter några veckor börjar det låta riktigt bra om elevernas  C G F Am även om de spelade en ny låt varje vecka. Ackorden var ju desamma om än inte i samma ordning. Efter några veckor brukade jag ta upp den första låten igen. Och då tycker alltid eleverna att den var ju himla lätt! Och bra lät det med! 

För övrigt har jag sällan gett läxor. Jag har liksom aldrig riktigt behövt.

Eller vänta nu, en läxa har jag förresten alltid gett. Eleverna tillsammans med sina målsmän skulle läsa igenom min föreslagna läsårsplanering och komma tillbaka med konstruktiv kritik så att jag utifrån den kunde förändra planeringen efter elevernas behov. Räknas det in som läxa? Vad tycker ni?

Gett upp eller gått vidare?

Satt med några tvåor idag. Det var ljuvligt. De kom före alla andra i klassen och vi satt och småpratade. Senare på dagen träffade jag nior som håller på att förbereda årets luciatåg. De är så himla härliga, jag riktigt lyser upp inombords när jag är tillsammans med eleverna.

Jag fick ett litet stygn i hjärtat eftersom jag snart lämnar grundskolans värld.

Och frågan som jag brottats med under ganska många år nu är om jag går från något eller till något. Sanningen är väl någonstans mitt emellan.

Hade jag kunnat stanna kvar i grundskolan utan att arbeta så jag blir sjuk hade jag nog stannat. Men kanske inte så väldigt många år till. Forskning har verkligen tagit ett grepp om mig. Jag tycker det är så oändligt roligt att ta reda på saker. Jag är obotligt nyfiken, och har nog alltid varit.

Men åter till grundskolan,
luften gick i ärlighetens namn ur mig.

Eller vad sägs om
400 elever (alla ska bedömas och jag träffar dem 40 minuter/vecka och för det mesta i helklass, dvs 30 elever som ska individuellt bedömas på 40 min... och i musik har man liksom inga skriftliga inlämningsuppgifter, det går inte ut på det, på musiken spelar man ju...)
på 3 olika skolor
fullt handledarskap på en skola jag är på 50% av tiden
Helklasser i musik i åk 1-5 och åk 9.
Undervisning i åk 1-9 med undantag för åk 6. 
Detta var min "belöning" när jag kom tillbaka från lärarlyftets forskarskola i musikpedagogik. Den tyngsta tjänsten i hela min karriär... Det fick ett ackomanjemang av låg löneutveckling under alla år i forskarskolan och lyftet som jag hoppades på när jag fick min examen, den uteblev. Motiveringen var; man får inte högre lön för att man har högre utbildning. Nähe. Och inte får jag använda mina nya kunskaper heller.

Det blev för snurrigt i min hjärna. Varför har man skickat en lärare på ett lärarlyft och sedan använder man sig inte av den nya kompetensen? Varför belönar man det hårda slitet som det innebar att genomgå denna forskarutbildning med den sämsta tjänsten som läraren någonsin haft? Och varför tycker man att det är rimligt med kraftigt försämrad löneutveckling?

Det är ett samhällsproblem. Det handlar om processer och ställningstagande som är utanför mig som person. Vill skolan inte ha lärare som vill gå så långt det bara är möjligt? Vill inte skolan ha lärare som vill flyga? Vill inte skolan vila på vetenskaplig grund?
Jag känner mig som en bricka i ett spel där jag blir symbolen för någonting rektorerna aldrig bett om, och det visar det med allt för tydlig skärpa.

De missade en sak bara. Jag är en människa.

Det blev för jobbigt för mig att stanna i grundskolan. Till och med för mig som är den största av alla entusiaster i skolan. JAG ÄLSKAR ATT UNDERVISA! Jag ÄÄÄÄÄÄÄLSKAR att se elever utvecklas och kunskapa. Det finns VERKLIGEN inte mycket som är bättre än det.

Men nu är jag på väg mot det nya, det lockande, det kittlande.

Jag har köpt vinterstövlar för det nya finns i andra änden av Sverige. Piteå. Tänka sig, Piteå. Som skåning är det ungefär lika långt bort som Italien. Och kanske lika mycket kulturkrock =D

Att sitta bredvid någon på sjukhus

Ute springer tiden, jag springer inte med.

Ute springer livet, det är allt jag vill ha.

Ute blåser vinden, i ett gammalt träd.

Här blåser minnen runt i hela min själ.

Här går det långsamt, ändå allt för fort.

Jag hann inte med mycket blev helt ogjort.

Jag vill vara här, men ha ett annat nu.

Det är bara du, det är dig jag vill ha.

När man sitter bredvid någon på sjukhuset fungerar inte tiden som den brukar, den går både för långsamt och för fort på samma gång.

Man önskar sig långt bort från smärtan, men inte i tiden, eftersom tiden kanske innebär att min nära kära inte är kvar här på jorden. Man önskar sig ett annat nu, ett nu här och nu, som inte är detta som är, men man önskar sig inte fram i tiden, eftersom tiden där framme kanske är mer smärtsam än här. 

Rådvill i tiden,

hjärtesorg får mig att längta

rådvill i längtan

tiden är dyrbar

rådvill i själen, 

dyrbar längtan.

Arbetsmiljö för lärare

Har funderat några dagar på om jag ville länka till detta blogginlägg. (Se nedan)

Mina tvivel bottnar i att jag verkligen älskar att vara lärare.
Att få vara med när ungdomar lär sig nya saker är underbart. Den glädje jag kan se hos en elev när hen lär sig t.ex. ett nytt pianokomp - mitt hjärta spricker nästan av glädje, varje gång! Det är så fantastiskt att få vara en pytteytteliten del av dessa fantastiska ungdomars liv!

MEN.
Skolpolitiker och skolledare förmår inte skapa en bra arbetsmiljö för elever och lärare.
Skolpolitiker förmår inte skapa en arbetssituation för skolledare som gör att de har möjligheterna att ta hand om sin personal och vårda och värdera deras kunskap.

Efter att ha forskat i 2,5 år och varit sjukskriven på heltid/deltid snart ett år, ska jag nu tillbaka till mitt älskade läraryrke. Men att vara lärare som undervisar är bara en ytterst liten del av min arbetsvardag. Dokumentationskraven är gigantiska. Jag är inte helt negativ till dokumentation, det är klart att eleverna och föräldrarna ska få veta vad jag anser om elevens kunskapsutveckling. Men varje lärare skulle behöva en sekreterare, då vi ska dokumentera i enorma mängder! Om vi lärare ska fortsätta med all denna dokumentation, då kan inte lärarna ha så otroligt många elever per vecka. Då får man anpassa elevantalet! Just nu ligger återigen ett förslag på långt över 400 elever för 100% musiklärartjänst. Och så är det för många musiklärare. DET ÄR VANSINNIGT!

Bara att skriva omdömen för 400 elever tar 100 timmar!!!!!!! Om jag lägger den otroliga tidsmängden 15 minuter per elev, för du som förälder vill väl att jag lägger åtminstone 15 minuter på ditt barn när jag ska formulera ett omdöme om hen? 100 timmar BARA till omdöme och lärares tidsspann för att skriva dessa omdömen är ca 3-5 veckor. Det är många timmar per dag! BARA till omdömen! Då tänker ni att lärarens administrativa tjänst slutar där, men det gör den inte! Till det lägger du åtgärdsplaner som tar BETYDLIGT längre tid att skriva, planering, rättning, möten, konferenser, vidareutbildning, nya betygssystem, nya kursplaner osv. Medan lärarna har fått 0!!!!!!! minuter mer i arbetstid till detta. DET SKA IN PÅ SAMMA MÄNGD TID SOM TIDIGARE! Det är ju idiotiskt! HUR kan våra politiker tillåta detta?

Jag ska presentera min forskning för Lunds kommuns skolpolitiker och skolledare den 22 mars. Och vet ni vad! MED STÖD AV DET JAG KOMMIT FRAM TILL I MIN UNDERSÖKNING KAN JAG MED LÄTTHET TA UPP DETTA OCH GE DEM EN VERBAL SNYTING! Och det hoppas jag att jag kan/vågar göra!


LÄS NU BLOGGINLÄGGET OCH GÄRNA KOMMENTARERNA EFTERÅT! Skriv sedan till dina skolpolitiker och kräv bättring för lärarnas arbetssituation så att DINA barn kan få en fantastisk skolgång!

Och du som är elev! Skriv och kräv det samma. BRA ARBETSMILJÖ FÖR LÄRARNA GER JUST DIG DE BÄSTA MÖJLIGHETERNA! Vi lärare vill att ni ska lyckas! Därför sliter vi som idioter för att ni inte ska drabbas av denna idioti som råder! 


http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/  

Det handlar om en annan människa som inte har samma då eller samma nu som du.

Det finns människor som inte ser andra.
De är liksom upptagna av sina föreställningar om vad någon är.
Så upptagna av sin egen uppfattning att de är oförmögna att se.
Oförmögna att se och möta en annan människa.
De förväntar sig att människan ska möta dem där de är.
De ser inte vilka steg de själva kan gå för att mötas i ett samförstånd.



När det gäller mänskliga relationer är det sorgligt.

Men när det gäller lärare och elever är det värre än så.



Varför envisas skolan 
(som institution)
med att tvinga 
(alla)
människor
(som befinner sig i skolåldern)
att lära sig på samma sätt år efter år efter år efter år?! 




DET ÄR ALDRIG ELEVENS FEL ATT DEN INTE LYCKAS!

Bli gärna förbannad. Men jag står för det jag säger.

Om utgångspunkten är att läraren kan och får möjlighet att möta varje elev. Möta varje elev där just den eleven är med hela sitt inre, med hela sitt förflutna med hela sitt nu. DÅ kan alla barn och unga lyckas i skolan.

Har man 400 elever i veckan går inte det. Det klarar ingen människa.

Tro inte att det går att ta "då" och "nu" från eleven. 

Räkna med att det spelar en stor roll 

när lärande och kunskap står på spel. 

Kommunernas politiker måste börja förstå att det går inte att kräva det omöjliga av lärarkåren. De måste börjar prioritera rätt och hosta fram de resurser som behövs.

Rektorerna måste visa stolthet och våga stå upp för sin lärarkår och kräva politikerna på resurser värdiga en verksamhet som utvecklar våra barn och unga.

Lärarna måste börja förstå att alla barn och unga kan lyckas om vi möter dem där de är. Glöm inte det! Våga tro det! Våga kräva resurser för att klara det!

Föräldrarna måste börja samarbeta med skolan. Inte motarbeta mot skolan.

Och ni mina allra käraste unga, ni som är orsaken till att jag älskar att undervisa, orsaken till att jag doktorerar i musikpedagogik. NI måste våga lita på att vuxenvärlden vill att ni ska bli ALLT det där ni har möjlighet till. NI ÄR FANTASTISKA!

Vill inte veta

Jag vill inte veta
vill inte veta.
Jag vill inte veta vad som finns där i framtiden.
Jag vill inte veta vilka sorger som finns för mig där.
Jag vill inte veta.
Men jag vill vara närvarande i varje steg.

När ger en människa upp? När nuet är tryggare än både då och sen? Viljan att sträva är nedgrävd, viljan att stanna i nuet är här.

I skalet utanför innerligheten ligger tryggheten.

Zesterrester själen blottad.

Nettannåmigomdukanplättan

Att stå vid sidan om

För tolv år sedan satt jag på
sängkanten hos min son,
på sängkanten på sjukhuset.
Cellgifterna hade börjat riva i hans kropp
och han blev svagare för varje dag.

Han var sju år och stod inför sitt livs utmaning, och vi kunde bara hjälplösa stå på åskådarplats medan han kämpade för sitt liv. Livet som så snabbt skulle tas ifrån honom om han inte vann denna kamp, denna ojämna kamp mot en Goliat till sjukdom. Mot sjukdomen som inte kunde besegras, mot sjukdomen som inte lämnade överlevande. Mot sjukdomen som slängde ner oss i förtvivlans djupa avgrund.

Det enda jag önskade mig var mer tid, mer tid med mitt barn, bara en dag till, bara en timme till, bara en minut till.

Jag önskade mig en endaste dag utan att han skulle plågas och ha så ont. En endaste dag då han kunde skina som solen och njuta av livet. Det borde en sjuåring få, det borde vara en självklarhet för alla barn... att få må bra. Bara en liten liten stund... det fick han inte.

Han hade ont, så ont så ont, varje dag, varje timme, varje minut. Och vi kunde bara försöka att lindra med kramar och presenter och galna upptåg, så galna upptåg som nu får plats i en sjukhussäng... Till vår hjälp fanns fantastisk personal, så fantastisk att jag tror att himlen är byggd av dessa änglar.

På sjukhuset finns det ingen privat plats. Jag gick till duschrummet när jag behövde gråta, och jag grät så att jag skrek, självklart hördes det. Jag torkade tårarna och gick ut. Alla mammor och pappor visste hur det var, de grät också i duschen, där man fick vara i fred. Det räckte med en blick och en suck oss emellan så fanns det tröst, en tröst i mötet mellan våra blickar. Vi visste hur det var, inga ord var nödvändiga, vi stod alla inför den svåraste tiden i vårt liv.

Han vann mot döden, flera gånger, det var flera komplikationer både innan och efter benmärgstransplantationen. Kanske orkar jag skriva mer utförligt om det någon gång, kanske inte. Vi fick med oss vår son hem igen efter mer än ett år på sjukhus. Det fick inte alla. Och jag har mött deras blick, både innan och efter de fick lämna sina barn till en annan värld. Det är bortom mitt förstånd, det är bortom min fattningsförmåga.

Min son lever och vi har fortfarande honom hos oss. Varje dag är en gåva.

Den oro och förtvivlan som då tog plats i vårt liv finns kvar hos mig som mamma, jag fäktas fortfarande med dem. Tolv år är en lång tid, men i en moders hjärta är det bara ett ögonblick.

Jag kan inte ens föreställa mig vad min son fäktas mot.

Det svåraste med att vara förälder är att man inte kan gå tyngsta stegen åt sina barn. Det river hål i hjärtat, maktlösheten är föräldraskapets djävul.

Medan tårarna sakta rinner ner för mina kinder skriver jag slutorden. Jag kan värja mig mot sorgen så många gånger, men inte när jag ser den här, svart på vitt. Jag har varit i helvetet och vänt, det har satt sina spår, tro inget annat. Tiden läkte inte alla sår, jag har lärt sig leva med smärtan.

Nettanplättanmodershjärta

Att bli sedd

När en människa ser dig,

verkligen ser dig 

och inte det du är, 

eller gör, 

eller säger, 

utan verkligen ser dig. 

Då är du med om något stort.

Jag vill här berätta om några människor som sett mig under årens lopp.

Skolsköterskan och skolkuratorn som för 12 år sedan satt med mig under ett elevomsorgsmöte för min son, då dödssjuk, där jag kämpade med näbbar och klor för att han skulle få den assistent han var berättigad till. Jag möttes av en kallsinnig rektor. Inte förrän jag hotade med skolverket och lade fram skollagen gav rektorn med sig. Under mötet, där jag kände mig otroligt utelämnad och ensam, lade någon en hand på mig, en hand med värme och i den värmen kände jag allt stöd jag behövde för att orka. Efter mötet kom skolsyster och skolkurator fram till mig och sa: VI är på din sida. Jag glömmer det aldrig och jag är tacksam till er för evigt. 

Läkare L.P. som tittade rakt på mig och sa: Det här är inte ditt fel när min son kastade en strumpa i huvudet på honom. L.P. Visste hur mycket jag skämdes, och han förstod hur mycket jag kämpat med allt som hände under min sons ALD, där ett mycket ... låt oss säga... kreativt humör var ett symtom på sjukdomen som kom att beröva min son hans barndom, men inte hans liv. L.P. Såg inte bara mig, han såg även min son. Det är tack vare att L.P. som min son lever. L.P. hade modet att lyssna på en mig, och se mig och se att min mammakänsla var rätt, någonting var väldigt fel. L.P. är en läkare som inte har någon fånig prestige utan kan lita på en mammakänsla och göra de undersökningar som krävs. Utan L.P.'s klokhet och kunskap hade vår familj för evigt sett annorlunda ut. Jag är dig evigt tacksam, tack för min sons liv. 

Barnmorskan som såg mig för drygt fem år sedan när jag väntade mitt tredje barn, hon såg genom min käcka fasad och tvingade mig att vila när jag hade havandeskapsförgiftning. Hon visste vad jag behövde höra för att jag skulle förstå att jag fick vila, att jag behövde vila, att jag var värd vila. Jag är dig evigt tacksam för din klokhet och fasta hand.

Läkaren som förstår vad som är fel med mig, läkaren som ställde rätt diagnos och lyssnar genom allt mitt osammanhängande prat och hör vad jag säger. Som ser vem jag är, som förstår att jag inte förstår att jag är sjuk. Som förstår att jag inte förstår att jag är värd att bli frisk. Som förstår att jag inte förstår att jag inte måste bära andra. Som förstår att jag så smått börjar förstå, det där med att jag inte har förstått på så väldigt många år. Jag är dig evigt tacksam för att du orkar lyssna på allt brus som kommer ut genom min mun, att du är så klok att du hör vad det är jag säger.

NI har sett mig, 

vem jag är, 

rakt genom det andra människor aldrig kommer förbi. 

Det är stort. 

Och jag är er alla evigt tacksam.

soppatorsk

Bränslet är slut.

Det tog slut innan jag kom fram till mitt resmål. Det blev för många avtagsvägar under resans gång.

Nu tankar jag för fullt.

Målet är kanske inte det allra viktigaste, det kan vara så att själva resan är med värdefull än jag uppfattat. Jag trodde att jag fokuserade mer på själva resan än målet. Men så var det nog inte.

Jag tycker förresten att uttrycket "gå in i väggen", är helt felaktig många gånger. Vad då gå in i? Om man bara har väggar på alla sidor ditsatta av någon som har högre rank... vilka val har man då?

Det är inte så att man alltid kan välja att inte få soppatorsk. Kanske är det så att det finns de som slangar bensin från andra så att man helt plötsligt bara står där, med mätaren på rött fast man beräknat att man kan köra flera mil till. Nästa bensinmack är långt bort, det blir liksom bara att köra och hoppas på att man kommer fram.

Det gjorde inte jag.

Inte blev jag bärgad heller.

Jag puttar nu min egen bil i uppförsbacke.

Trixet måste vara att upptäcka de där tjuvarna som slangar bensin från en. Så man får behålla bränslet för att nå sitt mål, men också för att dela med sig till andra som behöver.

Kanske har några stannat på vägen och erbjudit bensin, men jag har inte sett dem. Kanske har andra passerat fast jag stått vid vägkanten och vinkat att jag behöver hjälp. Jag vinkade inte på rätt sätt. Kanske läcker tanken på för att den är trasig.

Det finns en del kansken och varför.

Men jag försöker få fokus på planmarken och nedförsbacken efter uppförsbacken.

Eller ska jag bara vara här och nu i uppförsbacken? Inte se framåt?

Näe, det är inte min melodi. Det som finns där framme har alltid gjort mig glad och gett mig energi.

Så just nu går jag i en uppförsbacke men tänker på nedförsbacke. (Eller, jag önskar att det var så... eller nej, jag önskar att jag åkte nedförsbacke istället)

Varför har jag så få räkmackor i mitt liv? Varför har jag istället gjort så många räkmackor åt andra människor?

Är det för mycket begärt att få en riktigt stor och god räkmacka någon gång?

Jag har inte gått in i någonting. Bara så ni vet. Jag är delaktig och ansvarig för mitt eget liv. Men min största brist har varit att inte vända på klacken och gå när jag blivit dränerad på kraft.

Annetteplätteslutpåorken.

wtf (som eleverna hade skrivit på facebook)

Upplever det paradoxala med

att vara bättre lärare än någonsin

och mer utbildad än någonsin.

Men jag upplever ett minskat förtroende till min kunskap från vissa håll.

(Ja, det finns ett samband mellan utbildning och kompetens. En bra lärare blir bättre med utbildning. En dålig lärare blir väl aldrig något annat eller?)

HUR gick det till?

Bor vi i jantesverige?

Är tjocka, snygga, välutbildade och livligt ivrigt artikulerade kvinnor provocerande på något vis?

Ja, jag beskrev just mig själv som tjock och snygg... inte så jantesvenskt va?

Tack å hej

Nettanfattarintejantegrejenplättan

Björklund tar poäng - han stöder fler lektorer i skolan.

I länken nedan skickar regeringen

en tydlig signal till SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Jag är enig med dem i detta. Från 1700 lektorer för 20 år sedan till knappt 200. Det är inte rätt väg. Det är dags att satsa på skolan och våra ungdomar igen. Skolan ska vila på vetenskaplig grund.

Läs:

http://www.regeringen.se/sb/d/14068/a/166986

Fler lektorer i skolan. Skolan behöver vetenskap och vetenskapen behöver praxisfältet.

Framför allt så behöver våra barn och ungdomar det allra bästa för att bli det allra bästa.

Nettanlitehoppplättan

Idag är jag ganska bitsk mot Björklund.

Mitt tidigare inlägg

syftade inte till någon

särskild skola eller utbildning.

Det syftade till det allmäna klimatet för svensk skola.

Ett klimat som anläggs av vår högsta skolpolitiska företrädare - Björklund. Han poängterar SIN EGEN upplevelse i skolan.... då någon gång för 20-40 år sedan. Han säger goda saker om en av sina lärare, och utifrån hans upplevelse ska han forma en HEL SKOLA. JA, så ser ALLA på skolan. UTIFRÅN SINA EGNA LÄRARE. Hmmm.... man kanske skulle ha en liiiiite högre blick när man är politiker? Lärare är fantastiska! Och de ska lyftas. Men skolan ska inte utformas efter vad man tycker... Den S K A utformas efter vetenskap och lärares kunskap om praxisfältet. INTE efter ekonomi eller vad alla som gått i skolan tycker om den...

(TÄNK OM VI SKULLE UTFORMA LÄKARPROFFESSIONEN PÅ SAMMA SÄTT!!! Tänkte väl det... det är det ingen som vill. Där vill de flesta att man bygger verksamheten på vetenskap (ibland kanske för mycket?) trots det styr ekonomi även där. EKONOMI fasen vilket förhatligt berg att bestiga.)

Vetenskap om lärande säger att kreativitet är .... nu ska jag säga det enkelt så att till och med Björklund hänger med.... MYCKET BRA för barns och ungdomars (och vuxnas) hjärnor, det gör dem SMARTARE!

Att kreativt lärande

inte prioriteras mer är en skam,

på torra land.

Det kreativa lärandet kan man hitta i exempelvis estetiskt lärande och kemins "labbar", men det är INTE ÄMNET SOM AVGÖR hur man arbetar med att utveckla elevernas kunskapen inom ämnet. Det är faktiskt lärarens inställning och förmåga. Det är lättare i vissa ämnen än andra. OCH jag tycker inte det måste finnas i alla ämnen. DESTO VIKTIGARE DÅ ATT BEVARA OCH STÄRKA DE ÄMNEN DÄR DET FINNS!!!

Många, med Björklund i täten, drar en parallell mellan detta sätt att lära och flumskola. Att lära sig utifrån kreativitet är inte detsamma som att nedmontera kunskap!

KUNSKAP ÄR

(nu säger jag det enkelt så att till och med Björklund hänger med igen)

SUPERBRA!

En nedmontering av kreativa ämnen i skolan är en nedmontering av framtiden!

Jag tycker faktiskt att Björklund gör en bra sak. Hans politik (ja, det är inte hans politik, men han står som ansvarig politiker) skapar möjlighet för lärare att gå vidare och utvecklas genom exempelvis lärarlyftet.

Problemet är bara att lärare inte kan använda sig av sin nya yrkesnivå, för när de kommer tillbaka till praxisfältet har skolan inte råd att använda dem på något annat sätt än tidigare.

Lektorstjänsterna

riskerar att bli ett ENDA STORT skämt om det inte med en titel

följer högre lön och mindre undervisning och forskning i tjänsten.

För vem vill slita som en tok för att inte få någonting för det?

UTBILDNING MÅSTE ALLTID ALLTID ALLTID

AAAAALLLLLTTTTIIIIDDDD

löna sig!

Och de som ska ha ut mest av det är -

E L E V E R N A !

Personligen skiter jag fullständigt i vilken titel jag har, jag har arbetat oerhört hårt för att få göra det jag gör (jag är doktorand i musikpedagogik och jag längtar tillbaka till mitt högstadium där jag får använda mina nya kunskaper hos eleverna) och jag vill (läs borde och ska) ha MER LÖN och MINDRE UNDERVISNING och MER FORSKNING i min tjänst.

För då, mina kära läsare, DÅ kan vi höja statusen för läraryrket. DÅ STANNAR FORSKANDE LÄRARE KVAR I SKOLAN! Det krävs en endaste enkel gissning för att fundera ut om detta kommer höja kvaliteten på undervisningen i skolan. - SJÄLVKLART!

Avslutningsvis.

Många föräldrar förstår inte hur bra många lärare är och vilka mirakler de utför varje dag och varje stund.

Man måste förflytta

fokus

från lärare och skolledare och

gå hårdare åt politikerna som nedmonterar

skolan med ena handen och ger

bröd och skådespel med den andra.

Nettan-villstartaegetpartisomharnågotattkommamed-plättan

Till alla politiker

Jag hatar

verkligen genuint

H A T A R

att skolor styrs av pengar. Eller snarare bristen av dem...

Politikerna verkar tycka att det inte behövs särskilt mycket pengar för att bedriva en god verksamhet för eleverna... de har fel!

Skärpning politiker. Ni är patetiska om ni tror att det går att göra kladdkaka av bajs.

Over and out

Nettanledseninisjälenplättan

I alla fall om vi vill att våra elever ska nå sin fulla potential.

Det är inget nytt att lärandet hos våra barn

och ungdomar inte optimeras i skolans värld.

Deras kunskap skapas främst i andra sammanhang såsom rockband, familjer, egna valda aktiviteter, organisationer osv, det vill säga institutioner eller sammanhang som vi vanligtvis inte förknippar med lärande. Det vi sysslar med i skolan skulle totalt sakna sammanhang för eleverna om de inte hade tidigare erfarenheter att hänga upp all vår information på.

Det är konstigt att vi lärare år efter år accepterar att eleverna inte lär sig mer i skolan med tanke på hur lång tid de spenderar där. Hur kommer det sig att vi nöjer oss med att ha undervisat och kallar det vårt arbete istället för att försäkra oss om att varje elev når sin fulla potential varje lektion.

Jag är kritisk även mot mig själv.

Problemet är verkligt i skolan. Och delvis en produkt av en orimlig tidtabell (som kallas schema) samt andra ramar i skolans värld som har fokus på tids- och kostnadseffektivitet istället för lärandeprocesser.

De allra flesta lärare är

mycket duktiga pedagoger.

Tyvärr är vi lärare dåliga på att se varför barnen inte når sin fulla potential och vad av det som beror på oss som lärare och oss som institutionen skola. Vi är också rädda för att vara självkritiska och se på oss själva utifrån ett perspektiv där lärandet står i centrum, inte boken eller våra tankar om vad som är viktigt.

Däremot är vi väldigt duktiga på att se vad eleven behöver förändra, eller vad andra faktorer och sammanhang som finns kring eleven behöver förändra. Men är detta egentligen en ursäkt för att lärandet i skolan inte optimeras? Eller ska denna kunskap om eleven förändra vårt sätt att möta eleven? Och då talar jag inte om stödinsatser i form av exempelvis specialundervisning. Jag pratar om det dagliga mötet med ALLA våra elever VARJE lektion VARJE skoldag. Är det eleven eller vi som måste förändras? Någon gång måste det väl ändå vara vi lärare som måste förändra vårt sätt att möta någon elev?

Alla elever vi möter tar emot vår kunskapsinformation på sitt eget sätt. För varje elev har ett eget universum av erfarenheter som all ny kunskap färgas av. Det är lätt att glömma att även våra elever i skolan har erfarenheter som är en del av dem. Det är också lätt att glömma att det är de som är i centrum för vårt arbete, eleverna. Det är inte vi lärare.

Vi måste möta våra elever DÄR DE är

och inte tvinga dem att möta oss där vi är.

i alla fall om vi vill att de ska nå sin fulla potential varje dag, varje lektion.

Nettanhemmaigenplättan

Sir Ken Robinson

För bra för att inte dela. Tack http://andersereniustyckertill.blogspot.com

Att lyckas lära

Jag har tidigare skrivit att lust och smärta är

effektiva när man pratar om lärande.

Jag står fast vid det. Men vill lägga till att man lär sig kanske inte just när man är inuti smärtan, utan när man är på andra sidan av den.

Jag försöker alltid vara positiv när någon inte klarar av en uppgift eller kanske misslyckas med en uppgift. Jag säger, och menar det - "Man lär sig mycket när man gör fel. Njut av att du får lära dig något även om det känns jobbigt just nu."

Men.

Kanske menar jag egentligen att man lär sig mycket första gången EFTER man gjort fel. När man gör det rätt, eller bättre.

Det kanske är i lyckandet efter misstaget som det verkligt stora lärandet finns?

I SÅ FALL är det extremt viktigt att vi lärare hjälper våra elever/studenter när de misslyckas och visar dem en väg för att lyckas.

För övrigt går det att hävda att inte en enda lärare har lärt någon elev någonting någonsin. Det är alltid eleven som lär sig. Vi är blott ett verktyg för att de ska kunna lära sig något.

I ett sådant perspektiv tycker jag att det måste finnas ett större krav på kunskap hos läraren. För om eleven styr sitt lärande (vilket jag verkligen tror att de gör, det är liksom det min avhandling handlar om, denna tanke finns i det sociokulturella perspektivet) så måste vi lärare kunna vara en hjälp på de olika vägar som eleven behöver gå för att lära sig så bra som just den eleven kan.

Alltså en skola styrd utifrån elevens behov istället för utifrån lärarens. Det ställer krav på att fortsätta vilja utvecklas och fortbilda sig som lärare. Det ställer krav på oss lärare att vi vill lyssna på eleverna och att vi är intresserade av deras lärande och inte bara vår egen undervisning.

Vad händer om vi vänder på skolsteken? Utgå från elevens lärprocess och inte den egna undervisningen.

Är det inte sådana lärare som bygger en fantastisk skolvardag för våra elever?

Nu är det helg. Den är helig. Familj och vänner ryms endast där. Inget jobb. Amen

/Annetteplättelärandetänkare

Vänlighet och värme - DET FUNGERAR!

I veckan satt jag i samtal med eliten på vår skola.

Det vill säga de som kallas övrig personal, vaktmästare, städerska och fritidsledarna.

Ja, vi var för all del några lärare också. Men samtalet höll ändå en hög nivå. ;o)

Nu provocerar jag medvetet.

Men det är för att de samtal med lärare som jag har (det kan mycket väl bero på mig själv) tenderar att fokusera på problem istället för lösningar, fokusera på kortsiktiga mål i stället för långsiktiga mål. Och det beror säkerligen på vår uppgift som lärare. Vi är ju måna om att varje lektion ska fungera så då behövs det kortsiktiga tänkandet som - sitta still, vara tyst, lyda osv för att lektionen ska genomföras så smidigt som möjligt. Medan ett långsiktigt mål är kritiskt tänkande och det kräver kanske helt andra sätt att undervisa? Jag tycker mycket om mina lärarkolleger och mina egna "lärarovanor" men det är viktigt att lyfta blicken. Med det sagt tycker jag lärare ska hålla fast vid sitt kunskapsuppdrag. Lärare är förmedlare av kunskap! Det är därför vi behöver olika medarbetare på en skola. Vad sedan kunskap är... det får bli ett annat blogginlägg om den saken =)

Nåväl tillbaka till samtalet med dessa för skolan så viktiga medarbetare.

Stefan, ja, jag namnger dig för du är så klok att jag gråter en smula, sa ordet relationskapital. Så vinner vi eleverna. RELATIONSkapital. Så sant! Under samtalet började två elever brottas, på skoj, men lite väl hårt, Stefan bara visslade på dem och de slutade med en gång - RELATIONSKAPITAL!

R E L A T I O N S K A P I T A L ! ! ! !

Jag säger det igen

R E L A T I O N S K A P I T A L ! ! ! !

Ett sätt att vinna relationskapital är att vara vänlig och generös i sin person. Här är en URBRA film om detta. Ta dig tid att kolla in den.

Jag önskar dig som läsare en fantastisk helg.

/Annetteplättekomlimangsutövare