Arbetsmiljö för lärare

Har funderat några dagar på om jag ville länka till detta blogginlägg. (Se nedan)

Mina tvivel bottnar i att jag verkligen älskar att vara lärare.
Att få vara med när ungdomar lär sig nya saker är underbart. Den glädje jag kan se hos en elev när hen lär sig t.ex. ett nytt pianokomp - mitt hjärta spricker nästan av glädje, varje gång! Det är så fantastiskt att få vara en pytteytteliten del av dessa fantastiska ungdomars liv!

MEN.
Skolpolitiker och skolledare förmår inte skapa en bra arbetsmiljö för elever och lärare.
Skolpolitiker förmår inte skapa en arbetssituation för skolledare som gör att de har möjligheterna att ta hand om sin personal och vårda och värdera deras kunskap.

Efter att ha forskat i 2,5 år och varit sjukskriven på heltid/deltid snart ett år, ska jag nu tillbaka till mitt älskade läraryrke. Men att vara lärare som undervisar är bara en ytterst liten del av min arbetsvardag. Dokumentationskraven är gigantiska. Jag är inte helt negativ till dokumentation, det är klart att eleverna och föräldrarna ska få veta vad jag anser om elevens kunskapsutveckling. Men varje lärare skulle behöva en sekreterare, då vi ska dokumentera i enorma mängder! Om vi lärare ska fortsätta med all denna dokumentation, då kan inte lärarna ha så otroligt många elever per vecka. Då får man anpassa elevantalet! Just nu ligger återigen ett förslag på långt över 400 elever för 100% musiklärartjänst. Och så är det för många musiklärare. DET ÄR VANSINNIGT!

Bara att skriva omdömen för 400 elever tar 100 timmar!!!!!!! Om jag lägger den otroliga tidsmängden 15 minuter per elev, för du som förälder vill väl att jag lägger åtminstone 15 minuter på ditt barn när jag ska formulera ett omdöme om hen? 100 timmar BARA till omdöme och lärares tidsspann för att skriva dessa omdömen är ca 3-5 veckor. Det är många timmar per dag! BARA till omdömen! Då tänker ni att lärarens administrativa tjänst slutar där, men det gör den inte! Till det lägger du åtgärdsplaner som tar BETYDLIGT längre tid att skriva, planering, rättning, möten, konferenser, vidareutbildning, nya betygssystem, nya kursplaner osv. Medan lärarna har fått 0!!!!!!! minuter mer i arbetstid till detta. DET SKA IN PÅ SAMMA MÄNGD TID SOM TIDIGARE! Det är ju idiotiskt! HUR kan våra politiker tillåta detta?

Jag ska presentera min forskning för Lunds kommuns skolpolitiker och skolledare den 22 mars. Och vet ni vad! MED STÖD AV DET JAG KOMMIT FRAM TILL I MIN UNDERSÖKNING KAN JAG MED LÄTTHET TA UPP DETTA OCH GE DEM EN VERBAL SNYTING! Och det hoppas jag att jag kan/vågar göra!


LÄS NU BLOGGINLÄGGET OCH GÄRNA KOMMENTARERNA EFTERÅT! Skriv sedan till dina skolpolitiker och kräv bättring för lärarnas arbetssituation så att DINA barn kan få en fantastisk skolgång!

Och du som är elev! Skriv och kräv det samma. BRA ARBETSMILJÖ FÖR LÄRARNA GER JUST DIG DE BÄSTA MÖJLIGHETERNA! Vi lärare vill att ni ska lyckas! Därför sliter vi som idioter för att ni inte ska drabbas av denna idioti som råder! 


http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/  

Det handlar om en annan människa som inte har samma då eller samma nu som du.

Det finns människor som inte ser andra.
De är liksom upptagna av sina föreställningar om vad någon är.
Så upptagna av sin egen uppfattning att de är oförmögna att se.
Oförmögna att se och möta en annan människa.
De förväntar sig att människan ska möta dem där de är.
De ser inte vilka steg de själva kan gå för att mötas i ett samförstånd.



När det gäller mänskliga relationer är det sorgligt.

Men när det gäller lärare och elever är det värre än så.



Varför envisas skolan 
(som institution)
med att tvinga 
(alla)
människor
(som befinner sig i skolåldern)
att lära sig på samma sätt år efter år efter år efter år?! 




DET ÄR ALDRIG ELEVENS FEL ATT DEN INTE LYCKAS!

Bli gärna förbannad. Men jag står för det jag säger.

Om utgångspunkten är att läraren kan och får möjlighet att möta varje elev. Möta varje elev där just den eleven är med hela sitt inre, med hela sitt förflutna med hela sitt nu. DÅ kan alla barn och unga lyckas i skolan.

Har man 400 elever i veckan går inte det. Det klarar ingen människa.

Tro inte att det går att ta "då" och "nu" från eleven. 

Räkna med att det spelar en stor roll 

när lärande och kunskap står på spel. 

Kommunernas politiker måste börja förstå att det går inte att kräva det omöjliga av lärarkåren. De måste börjar prioritera rätt och hosta fram de resurser som behövs.

Rektorerna måste visa stolthet och våga stå upp för sin lärarkår och kräva politikerna på resurser värdiga en verksamhet som utvecklar våra barn och unga.

Lärarna måste börja förstå att alla barn och unga kan lyckas om vi möter dem där de är. Glöm inte det! Våga tro det! Våga kräva resurser för att klara det!

Föräldrarna måste börja samarbeta med skolan. Inte motarbeta mot skolan.

Och ni mina allra käraste unga, ni som är orsaken till att jag älskar att undervisa, orsaken till att jag doktorerar i musikpedagogik. NI måste våga lita på att vuxenvärlden vill att ni ska bli ALLT det där ni har möjlighet till. NI ÄR FANTASTISKA!

Vill inte veta

Jag vill inte veta
vill inte veta.
Jag vill inte veta vad som finns där i framtiden.
Jag vill inte veta vilka sorger som finns för mig där.
Jag vill inte veta.
Men jag vill vara närvarande i varje steg.

När ger en människa upp? När nuet är tryggare än både då och sen? Viljan att sträva är nedgrävd, viljan att stanna i nuet är här.

I skalet utanför innerligheten ligger tryggheten.

Zesterrester själen blottad.

Nettannåmigomdukanplättan

Att stå vid sidan om

För tolv år sedan satt jag på
sängkanten hos min son,
på sängkanten på sjukhuset.
Cellgifterna hade börjat riva i hans kropp
och han blev svagare för varje dag.

Han var sju år och stod inför sitt livs utmaning, och vi kunde bara hjälplösa stå på åskådarplats medan han kämpade för sitt liv. Livet som så snabbt skulle tas ifrån honom om han inte vann denna kamp, denna ojämna kamp mot en Goliat till sjukdom. Mot sjukdomen som inte kunde besegras, mot sjukdomen som inte lämnade överlevande. Mot sjukdomen som slängde ner oss i förtvivlans djupa avgrund.

Det enda jag önskade mig var mer tid, mer tid med mitt barn, bara en dag till, bara en timme till, bara en minut till.

Jag önskade mig en endaste dag utan att han skulle plågas och ha så ont. En endaste dag då han kunde skina som solen och njuta av livet. Det borde en sjuåring få, det borde vara en självklarhet för alla barn... att få må bra. Bara en liten liten stund... det fick han inte.

Han hade ont, så ont så ont, varje dag, varje timme, varje minut. Och vi kunde bara försöka att lindra med kramar och presenter och galna upptåg, så galna upptåg som nu får plats i en sjukhussäng... Till vår hjälp fanns fantastisk personal, så fantastisk att jag tror att himlen är byggd av dessa änglar.

På sjukhuset finns det ingen privat plats. Jag gick till duschrummet när jag behövde gråta, och jag grät så att jag skrek, självklart hördes det. Jag torkade tårarna och gick ut. Alla mammor och pappor visste hur det var, de grät också i duschen, där man fick vara i fred. Det räckte med en blick och en suck oss emellan så fanns det tröst, en tröst i mötet mellan våra blickar. Vi visste hur det var, inga ord var nödvändiga, vi stod alla inför den svåraste tiden i vårt liv.

Han vann mot döden, flera gånger, det var flera komplikationer både innan och efter benmärgstransplantationen. Kanske orkar jag skriva mer utförligt om det någon gång, kanske inte. Vi fick med oss vår son hem igen efter mer än ett år på sjukhus. Det fick inte alla. Och jag har mött deras blick, både innan och efter de fick lämna sina barn till en annan värld. Det är bortom mitt förstånd, det är bortom min fattningsförmåga.

Min son lever och vi har fortfarande honom hos oss. Varje dag är en gåva.

Den oro och förtvivlan som då tog plats i vårt liv finns kvar hos mig som mamma, jag fäktas fortfarande med dem. Tolv år är en lång tid, men i en moders hjärta är det bara ett ögonblick.

Jag kan inte ens föreställa mig vad min son fäktas mot.

Det svåraste med att vara förälder är att man inte kan gå tyngsta stegen åt sina barn. Det river hål i hjärtat, maktlösheten är föräldraskapets djävul.

Medan tårarna sakta rinner ner för mina kinder skriver jag slutorden. Jag kan värja mig mot sorgen så många gånger, men inte när jag ser den här, svart på vitt. Jag har varit i helvetet och vänt, det har satt sina spår, tro inget annat. Tiden läkte inte alla sår, jag har lärt sig leva med smärtan.

Nettanplättanmodershjärta

Att bli sedd

När en människa ser dig,

verkligen ser dig 

och inte det du är, 

eller gör, 

eller säger, 

utan verkligen ser dig. 

Då är du med om något stort.

Jag vill här berätta om några människor som sett mig under årens lopp.

Skolsköterskan och skolkuratorn som för 12 år sedan satt med mig under ett elevomsorgsmöte för min son, då dödssjuk, där jag kämpade med näbbar och klor för att han skulle få den assistent han var berättigad till. Jag möttes av en kallsinnig rektor. Inte förrän jag hotade med skolverket och lade fram skollagen gav rektorn med sig. Under mötet, där jag kände mig otroligt utelämnad och ensam, lade någon en hand på mig, en hand med värme och i den värmen kände jag allt stöd jag behövde för att orka. Efter mötet kom skolsyster och skolkurator fram till mig och sa: VI är på din sida. Jag glömmer det aldrig och jag är tacksam till er för evigt. 

Läkare L.P. som tittade rakt på mig och sa: Det här är inte ditt fel när min son kastade en strumpa i huvudet på honom. L.P. Visste hur mycket jag skämdes, och han förstod hur mycket jag kämpat med allt som hände under min sons ALD, där ett mycket ... låt oss säga... kreativt humör var ett symtom på sjukdomen som kom att beröva min son hans barndom, men inte hans liv. L.P. Såg inte bara mig, han såg även min son. Det är tack vare att L.P. som min son lever. L.P. hade modet att lyssna på en mig, och se mig och se att min mammakänsla var rätt, någonting var väldigt fel. L.P. är en läkare som inte har någon fånig prestige utan kan lita på en mammakänsla och göra de undersökningar som krävs. Utan L.P.'s klokhet och kunskap hade vår familj för evigt sett annorlunda ut. Jag är dig evigt tacksam, tack för min sons liv. 

Barnmorskan som såg mig för drygt fem år sedan när jag väntade mitt tredje barn, hon såg genom min käcka fasad och tvingade mig att vila när jag hade havandeskapsförgiftning. Hon visste vad jag behövde höra för att jag skulle förstå att jag fick vila, att jag behövde vila, att jag var värd vila. Jag är dig evigt tacksam för din klokhet och fasta hand.

Läkaren som förstår vad som är fel med mig, läkaren som ställde rätt diagnos och lyssnar genom allt mitt osammanhängande prat och hör vad jag säger. Som ser vem jag är, som förstår att jag inte förstår att jag är sjuk. Som förstår att jag inte förstår att jag är värd att bli frisk. Som förstår att jag inte förstår att jag inte måste bära andra. Som förstår att jag så smått börjar förstå, det där med att jag inte har förstått på så väldigt många år. Jag är dig evigt tacksam för att du orkar lyssna på allt brus som kommer ut genom min mun, att du är så klok att du hör vad det är jag säger.

NI har sett mig, 

vem jag är, 

rakt genom det andra människor aldrig kommer förbi. 

Det är stort. 

Och jag är er alla evigt tacksam.

soppatorsk

Bränslet är slut.

Det tog slut innan jag kom fram till mitt resmål. Det blev för många avtagsvägar under resans gång.

Nu tankar jag för fullt.

Målet är kanske inte det allra viktigaste, det kan vara så att själva resan är med värdefull än jag uppfattat. Jag trodde att jag fokuserade mer på själva resan än målet. Men så var det nog inte.

Jag tycker förresten att uttrycket "gå in i väggen", är helt felaktig många gånger. Vad då gå in i? Om man bara har väggar på alla sidor ditsatta av någon som har högre rank... vilka val har man då?

Det är inte så att man alltid kan välja att inte få soppatorsk. Kanske är det så att det finns de som slangar bensin från andra så att man helt plötsligt bara står där, med mätaren på rött fast man beräknat att man kan köra flera mil till. Nästa bensinmack är långt bort, det blir liksom bara att köra och hoppas på att man kommer fram.

Det gjorde inte jag.

Inte blev jag bärgad heller.

Jag puttar nu min egen bil i uppförsbacke.

Trixet måste vara att upptäcka de där tjuvarna som slangar bensin från en. Så man får behålla bränslet för att nå sitt mål, men också för att dela med sig till andra som behöver.

Kanske har några stannat på vägen och erbjudit bensin, men jag har inte sett dem. Kanske har andra passerat fast jag stått vid vägkanten och vinkat att jag behöver hjälp. Jag vinkade inte på rätt sätt. Kanske läcker tanken på för att den är trasig.

Det finns en del kansken och varför.

Men jag försöker få fokus på planmarken och nedförsbacken efter uppförsbacken.

Eller ska jag bara vara här och nu i uppförsbacken? Inte se framåt?

Näe, det är inte min melodi. Det som finns där framme har alltid gjort mig glad och gett mig energi.

Så just nu går jag i en uppförsbacke men tänker på nedförsbacke. (Eller, jag önskar att det var så... eller nej, jag önskar att jag åkte nedförsbacke istället)

Varför har jag så få räkmackor i mitt liv? Varför har jag istället gjort så många räkmackor åt andra människor?

Är det för mycket begärt att få en riktigt stor och god räkmacka någon gång?

Jag har inte gått in i någonting. Bara så ni vet. Jag är delaktig och ansvarig för mitt eget liv. Men min största brist har varit att inte vända på klacken och gå när jag blivit dränerad på kraft.

Annetteplätteslutpåorken.

wtf (som eleverna hade skrivit på facebook)

Upplever det paradoxala med

att vara bättre lärare än någonsin

och mer utbildad än någonsin.

Men jag upplever ett minskat förtroende till min kunskap från vissa håll.

(Ja, det finns ett samband mellan utbildning och kompetens. En bra lärare blir bättre med utbildning. En dålig lärare blir väl aldrig något annat eller?)

HUR gick det till?

Bor vi i jantesverige?

Är tjocka, snygga, välutbildade och livligt ivrigt artikulerade kvinnor provocerande på något vis?

Ja, jag beskrev just mig själv som tjock och snygg... inte så jantesvenskt va?

Tack å hej

Nettanfattarintejantegrejenplättan