torsdag 19 september 2013

läxorpjäxorväxorträxor

Läxor används bäst som rim? Eller?  Jag personligen är mer intresserad av att vi pratar om kunskapande.


Varför förknippas skolan fortfarande med
läxor + elev
= kunskap
eller
= inte kunskap?

Det kan ju faktiskt vara både och. Det beror ju på hur de är utformade. Skolan måste börja benämna läxorna vid deras rätta namn. Är det självstudier vi menar eller är det repetition för att befästa kunskap som läraren och eleverna gått igenom grundligt på lektionerna i skolan?
Skolan som institution och de enskilda lärarna måste förstå hur kunskapandet går till. Vad som passar bäst i vilken ålder.
Varför talar vi inte om kunskap och möjliga rum för kunskapande istället?

Vuxna (med skolgång bakom sig) klarar självstudier, som i ärlighetens namn ofta är innebörden i läxor. Men det gör inte barn och inte heller många ungdomar. Det har att göra med att barn inte ännu skaffat sig lika många redskap för lärande som vuxna har. De har helt enkelt lärt sig för lite för att på egen hand kunna tillägna sig vissa nya kunskaper. Observera att jag skriver vissa kunskaper. Barn är nämligen oerhört kapabla att lära sig massa saker själva. Leken för dem framåt i mycket. Men när det gäller kunskap där det krävs ny kognitiv förmåga behöver de någon med mer kunskap som kan leda dem över kunskapströsklarna. Denna någon finns ibland hos kompisar, men när det gäller specifika skolämnen finns de oftast hos någon vuxen.

Det där med redskap kommer från ett sociokulturellt perspektiv. Där är utgångspunkten att vi lär oss i interaktion och samspel med andra och våra tidigare erfarenheter. Barn och ungdomar behöver vuxna med djup kunskap både inom ämnet och djup kunskap i hantverket "hur man undervisar" för att utvecklas och kunskapa på bästa sätt. Det har i alla fall min forskning visat.

I ZPD, Zone of Proximal Development behövs någon som kan utmana de egna gränserna som kan visa hur man går vidare och som även har mer kunskap i ämnet än barnet/ungdomen.

Läxorna plockar bort den kunniga ur kunskapsekvationen liksom lärande tillsammans med andra, båda oerhört viktigt för kunskapande. 


Repetition av redan befäst kunskap är oerhört viktigt för hjärnan och kroppen. Jag tänker på hur musikundervisningen i musik- och kulturskolorna ofta går till. Man går igenom läxan ordentligt på lektionen, sedan övar eleven själv hemma, helst lite varje dag. Då lär sig fingrarna hitta rätt och ögonen lär sig koda noterna. Hela människan lär sig musikstycket. Däremot är läxor som innehåller nya områden för barnen inte effektivt kunskapande. Om inte barnet har en sådan där vuxen som jag beskriver. (En sådan som besitter djupare kunskap i ämnet.)  Läxorna blir även i ett sådant perspektiv effektiva, men i inte på ett önskvärt sätt. De blir snabbt en faktor för utsortering av barn och ungdomar. Sådan läxor slår ut barn och ungdomar istället för att hjälpa alla in i kunskapande. 


Jag hade en mycket bra lärare i gitarr på musikhögskolan, Anders H. Hans inställning till gitarrläxor på min nivå (ej nybörjare, hyfsat lätt för att lära men absolut inte gitarrist, det var mitt sjätte instrument) var att det inte skulle vara samma läxa flera veckor i rad. Om det var någonting som var problematiskt så fick jag istället en ny låt med samma problematik. Det tyckte jag var himla bra och mycket roligare. Efter tre veckor med olika låtar med samma problematik kunde jag ju spela den där första låten lätt som plätten. Det synsättet bar jag med mig som lärare i musik i grundskolan. Därför spelade jag samma ackordserie om och om igen. Jag började med piano C G F möjligtvis ett Am också. Nya låtar varje vecka. Det lät förståss inte särskilt bra de första gångerna. Och jag pratade med eleverna om det. Jag spelade även musiken på piano själv, gav dem exempel på hur det kan låta. (Jag tycker nämligen det är viktigt att ge eleverna en kvalitativ ljudbild.) Redan efter några veckor börjar det låta riktigt bra om elevernas  C G F Am även om de spelade en ny låt varje vecka. Ackorden var ju desamma om än inte i samma ordning. Efter några veckor brukade jag ta upp den första låten igen. Och då tycker alltid eleverna att den var ju himla lätt! Och bra lät det med! 

För övrigt har jag sällan gett läxor. Jag har liksom aldrig riktigt behövt.

Eller vänta nu, en läxa har jag förresten alltid gett. Eleverna tillsammans med sina målsmän skulle läsa igenom min föreslagna läsårsplanering och komma tillbaka med konstruktiv kritik så att jag utifrån den kunde förändra planeringen efter elevernas behov. Räknas det in som läxa? Vad tycker ni?