http://bloggar.aftonbladet.se/ledarbloggen/

Nu är det dags att sova

Jag hittade en dagboksanteckning från september 1999. 
Jag skrev den från Max sjukhussäng när han benmärgstransplanerades. 

Återigen förundras jag över hur mammahjärtat inte räknar i tid. 
Det är här och nu när jag läser det jag skrev där och då. 

----------------------------------------

Nu är det dags att sova,

eller åtminstone slumra,

kanske gråta en tår.

Storm utanför mitt fönster,

regntunga skyar som brister,

jag tror min själ har fått en vän.

Här ligger du, sover i feberrus.
Smeker din kind, den bränns.

Mitt hjärta brister, ännu en gång.
Älskade son, jag önskar dig mer.

Nattpersonalen kom just,

”vi tittar in om en timme,

hoppas ni får sova gott.”
Du vrider dig, gråter lite

frågar om jag är kvar hos dig.

Det verkar som om du har ont.

Här ligger du sover i feberrus.

Smeker din kind den bränns.

Maktlös kan jag bara se på,

när du får kämpa, genom all smärta.

Vet ej om du får leva,

Eller hur mycket du måste lida.

Kan inte detta få ett slut?
Vill kunna ta din börda,

bära dig oskadd igenom

… men livet godkänner inte det.

Jag tänker på en kväll då du inte kunde sova.
”Mamma om jag blir så dålig att jag,

att jag bara har ont, vad gör ni då?
Gör ni som med hundar och katter och så?
Ger mig en spruta (så jag dör)?

Jag såg dig i ögonen, tankarna virvlade,

magen var i en klump.

Vad skulle jag säga för att stödja dig på bästa sätt?
”Nej så gör man bara med djur, inte människor.
Jag vill att du ska leva.
Men om du känner att du inte skulle orka,

då ska du inte stanna för min skull, utan flyga till friheten.”

Nu är det dags att sova,

eller åtminstone slumra,

kanske gråta en tår.
Storm  utanför mitt fönster, regntunga skyar som brister…