Att känna vinden i ansiktet när man är sju år

Jag vill berätta om ett av mina starkaste minnen i livet.
 Det är ett minne som väcker oerhört starka känslor hos mig....
... så fort jag tillåter det.

När Max var sju år blev han isolerad på sjukhuset för att han skulle benmärgstransplanteras.

När en sjuåring inte får vara ute och springa med andra barn, när en sjuåring inte får känna vinden i ansiktet, när en sjuåring inte får stoppa tårna i sanden, när en sjuåring inte får lyfta ansiktet mot solen, när en sjuåring inte får höra fågelsång, när en sjuåring inte får cykla, när en sjuåring inte får… då brister mammahjärtat.

Max var isolerad i över en månad i sträck. 

I samma rum, hela tiden, 

s a m m a rum, 

h e l a tiden. 

Sedan var han på sjukhuset i ett helt år i sträck. Vi fick permission vissa dagar och var hemma ibland nästan en hel vecka. Men mestadels på sjukhuset. Det blev vårt hem under flera år. Max lyckades dra på sig den ena märkliga komplikationen efter den andra. Vi är dock tacksamma att Max klarade sig trots alla odds emot. Vi är de lyckligt lottade, vi fick ta med oss vårt barn hem igen.

Märker att jag flyter iväg, jag skulle ju berätta om ett av mina starkaste minnen. Jag inser att jag har så många från den här tiden... nu återgår jag till det minne jag tänkte återge från början av detta blogginlägg. Styr upp mig lite, strukturerar i alla känslor som virvlar runt så fort jag öppnar dörren till detta minnesrum i själen. Delar med er ett minne som jag inte delat i skrift tidigare.

När Max för första gången fick komma ut från isoleringen och jag körde honom i rullstolen ett kvarter runt sjukhuset, jag kan inte med ord beskriva hans lycka, jag kan inte med ord beskriva min lycka i det ögonblicket. 

När vi kommit runt kvarteret var Max mycket trött, det var en kraftansträngning för honom att sitta upp i tjugo minuter. Det började duggregna och jag frågade Max om han ville gå in. Nej, han ville bara vila lite ute, inte gå in riktigt än, så han lade sig på en parkbänk och lät duggregnet falla ner på ansiktet. Och som han strålade av lycka över att få vara där, i vinden, i regnet.

Det kan gå hundra år och jag glömmer det aldrig. 

Det kan gå eoner av tid och jag kommer ändå inte kunna värja mig mot känslorna som väller fram, 

jag vill inte heller, 

jag välkomnar dem. 

Mammahjärtat mäter inte i tid.