fredag 19 augusti 2011

Att stå vid sidan om

För tolv år sedan satt jag på
sängkanten hos min son,
på sängkanten på sjukhuset.
Cellgifterna hade börjat riva i hans kropp
och han blev svagare för varje dag.

Han var sju år och stod inför sitt livs utmaning, och vi kunde bara hjälplösa stå på åskådarplats medan han kämpade för sitt liv. Livet som så snabbt skulle tas ifrån honom om han inte vann denna kamp, denna ojämna kamp mot en Goliat till sjukdom. Mot sjukdomen som inte kunde besegras, mot sjukdomen som inte lämnade överlevande. Mot sjukdomen som slängde ner oss i förtvivlans djupa avgrund.

Det enda jag önskade mig var mer tid, mer tid med mitt barn, bara en dag till, bara en timme till, bara en minut till.

Jag önskade mig en endaste dag utan att han skulle plågas och ha så ont. En endaste dag då han kunde skina som solen och njuta av livet. Det borde en sjuåring få, det borde vara en självklarhet för alla barn... att få må bra. Bara en liten liten stund... det fick han inte.

Han hade ont, så ont så ont, varje dag, varje timme, varje minut. Och vi kunde bara försöka att lindra med kramar och presenter och galna upptåg, så galna upptåg som nu får plats i en sjukhussäng... Till vår hjälp fanns fantastisk personal, så fantastisk att jag tror att himlen är byggd av dessa änglar.

På sjukhuset finns det ingen privat plats. Jag gick till duschrummet när jag behövde gråta, och jag grät så att jag skrek, självklart hördes det. Jag torkade tårarna och gick ut. Alla mammor och pappor visste hur det var, de grät också i duschen, där man fick vara i fred. Det räckte med en blick och en suck oss emellan så fanns det tröst, en tröst i mötet mellan våra blickar. Vi visste hur det var, inga ord var nödvändiga, vi stod alla inför den svåraste tiden i vårt liv.

Han vann mot döden, flera gånger, det var flera komplikationer både innan och efter benmärgstransplantationen. Kanske orkar jag skriva mer utförligt om det någon gång, kanske inte. Vi fick med oss vår son hem igen efter mer än ett år på sjukhus. Det fick inte alla. Och jag har mött deras blick, både innan och efter de fick lämna sina barn till en annan värld. Det är bortom mitt förstånd, det är bortom min fattningsförmåga.

Min son lever och vi har fortfarande honom hos oss. Varje dag är en gåva.

Den oro och förtvivlan som då tog plats i vårt liv finns kvar hos mig som mamma, jag fäktas fortfarande med dem. Tolv år är en lång tid, men i en moders hjärta är det bara ett ögonblick.

Jag kan inte ens föreställa mig vad min son fäktas mot.

Det svåraste med att vara förälder är att man inte kan gå tyngsta stegen åt sina barn. Det river hål i hjärtat, maktlösheten är föräldraskapets djävul.

Medan tårarna sakta rinner ner för mina kinder skriver jag slutorden. Jag kan värja mig mot sorgen så många gånger, men inte när jag ser den här, svart på vitt. Jag har varit i helvetet och vänt, det har satt sina spår, tro inget annat. Tiden läkte inte alla sår, jag har lärt sig leva med smärtan.

Nettanplättanmodershjärta

3 kommentarer:

  1. Bamsekramar till dej och din familj!
    //Anneli

    SvaraRadera
  2. Livet är orättvist, från ett mänskligt perspektiv. Samtidigt är det märkligt att vi på något sätt klarar av sånt som egentligen inte går att klara av. Kram!!

    SvaraRadera